The Hill Marathon 50miles som "bara" blev 42km, men inte vilka kilometer som helst utan ordentligt utmanande sådana i Värmlandsskogarna.

Från Irontrail och Sisujoggen har inte träningen gått enligt planer rent av, ett ändrat steg som jag själv inte har tänkt på gjort att hälsenorna tagit stryk och den planerade träningen har fått läggas åt sidan med mesta dels rundor på 7-8km men mot slutet upp mot 15-20km och veckovolymer kring 80km. Inför tidigare stora projekt som Tor des Geants 330km 24000M D+ och båda PTL 300km 24-27000M D+ har jag försökt att sikta in mig mot minst 100km i veckan och 3-4000M D+ i höjdmeter. Inför detta lopp låg planen att gå ned lite i totalvolym men fortfarande hålla mycket höjdmeter i benen. Uppför har jag i regel löst på löpband där jag ställt bandet i 15% lutning och gnuggat på i en timme. Formen har således avgjort hastigheten för dagen, i regel mellan 8-10km i timmen beroende på om jag vill upp i tröskelfart eller nöjer mig med lägre zoner. Nu blev det mestadels slätlöpning i lågzon utan någon vidare backträning, sista två veckorna fanns det möjligheter att påbörja processen med backen men tyckte det var för sent så jag körde par intervallpass på bana istället.

Väl mött så packar jag ordning utrustningen som skulle med, energi och så vidare dagarna innan för att åka tidigt på lördagsmorgonen till Knattebo, Sulvik, Arvika där vi skulle vara 0630 för okänd starttid. Jag var inte först på plats utan snarare sist, före Remy som arrangerar löpet i alla fall. Joanna Bergqvist gick för 42k likaså Jonas Brännemyr. För 50 Miles var det Jag, Morgan Sundin och Anders Widmark. 

Planen för min del var ganska enkel, målsättningen ganska klar, jag har inte sagt det förut till någon men öppningsfarten var tanken på att lägga för banrekord på marathon för att sedan kunna göra en riktigt bra tid på 50Miles. Det skulle bli tufft men vad som det skulle bli av visste jag inte dels på grund av utebliven träning, inga långpass och så vidare. För backar är min grej, kan ligga på ca 800 höjdmeter i timmen utan att för den delen ta så jättemycket stryk men det skulle behövas en bra dag men framför allt inte någon värst värme. Mikael Anderssons rekord från förra året är bra, riktigt bra på 8+ timmar. Det är inget man bara stänker av sådär, således var målsättningen god helt enkelt. Enligt prognosen på morgonen skulle det bli stekhett och redan 0800 när starten gick så var det varmt på några få varv. Tempot las upp högt för att hinna med så mycket innan värmen som möjligt så att de första 10 varven gjordes på ca en timme vilket var kanske lite i överkant men ändå drogs ingen mjölksyran utan mestadels flås uppför och utförslöpningen gick fint. Redan efter två timmar fick tempot börjas tas ned så att inte värmen skapade överhettning men det skulle komma mer. Fokus hade ändrat sig att komma genom prövningen för det fanns inte det där som behövs för att hålla farten genom utan som vanligt är det alltid finishen som är huvudmålet men det är ju alltid skoj om det går fort tycker jag i all a fall. Men denna helg har även varit en fin dag i skogen som stora målet och det blir som det blir lite. Jag vet ju med mig att värmen är ingen favorit även om under förra PTL mellan Morgex och Courmayur så hade vi 35 grader i skuggan, ruskigt brant slutting och gräsfält på ca 1500 höjdmeter så visade det sig att värmen kunde jag plåga mig genom och hantera men det är samtidigt lättare att göra det i långbacke än kortbacke där det går att arbeta på ett annorlunda sätt. Den backen vi hade på Mount Cormit i Morgex var ca 45-50 graders lutning och kräver ett annat tempo och paus samtidigt som vi var inne på vårt 4e dygn aktiv tid. I sulvik är backen ca 300m lång och har 80 höjdmeter per varv vilket gör den både aggressiv och intensiv. En grymt fin backe för ändamålet och 95% går på grusväg och sista biten trail. Trailen gick jag upp och ned då den var lite ös och lätt att halka sen skapade det inte något vidare extrautrymme kraftmässigt.

Banan som hela tiden blästrades av solen gjorde att jag tog matpaus lite tidigare än tänkt nere vid varvning i skuggan. Jag tog 5-10 minuter vid varv 26 då de övriga tuggade på och kom ikapp och ifrån vid tillfället. Hade inte så mycket att välja på då redan 3-3:30 in brann upp och mer värme var på väg för oss. Planen blev att gå upp ta en konstpaus på några sekunder på toppen där det brukade fläckta till något ibland sen lite paus där nere. Vips låg tempot på ca 6 varv i timmen för att sjunka ytterligare under dagen.

Kända ansikten kommer ut och besöker tävlingsarenan som kanske mer är en faktisk tävling mot dig själv än mot tider och andra. För att springa 62 varv för marathon med ca 4500 höjdmeter eller 112 varv för 50 Miles är en inre resa och en prestation i sig själv. Det vet jag även att Remy själv har velat haft, det handlar inte om tider utan prestationen för sig själv. Inspirationen kommer från Barkley100 i Tennessee USA, kanske ett lopp av de allra tuffaste rent av. Vist blev resan en inre sådan för alla löpare att hantera löpardemoner på sitt eget sätt. Jag själv fick kicka in med lite musik ganska tidigt för att fokusera lite mer och framför allt fick jag hantera vätskenivåerna under hela dagen då jag ständigt hamnade lågt vilket gjorde att tempo och pauserna ökade. Tryckte man på så fick man snabbt sota i värmepåslag, värmen som dränerade krafterna helt enkelt.

Värmens effekt påverkar oss alla olika, en del trivs bättre och en del trivs sämre i värme. Personligen är jag redan varm av mig från början och shortsen åkte på i slutet av februari i år. För mig blir jag kraftlös i värme, pulsen ökar och energin bara försvinner vilket är ett led av överhettning. Men att gå uppför backen gick ändå ganska hyggligt även om jag stundtals var riktigt blästrad. För att komma ned och slänga lite käft. Även om Geir Frykholm som var på plats och hälsade på har en god poäng med pauser, 1minut paus per vavr är ju över 100 minuter på slutet. I detta fall när han sa det så fanns inte alternativen att nöta på hårdare heller utan fick invänta svalare tider. Värmen påverkar även aptiten och vad för föda som orkas tuggas i. För min del är den typ obefintlig så att jag får helt enkelt tvinga i mig så gott som det går. Huvudenergin blev ett hembakt bröd med Kalles på. Elektorlyterna sköttes hela tiden och in emellanåt så slank det ned nötter.

Vid ca 40 varv så kom beslutet och meddelandet till Remy och Micke att jag kliver ned en distans till maran istället för att göra ett försök, anledningen var att jag låg en bit efter schemat för 24 timmar men framför allt var kroppen inte pigg nog att klara av sista halvan utan att prislappen hade blivit enorm. Så är det jag hade säkerligen kunnat klämma mig genom för en finish på full distans mot en dyr prislapp. Det gjorde att jag fortfarande kunde njuta av dagen för humöret var på topp. Dock var tempot tvunget att ökas markant sista 3 timmarna för att hinna med de sista 22 varven. Hade inte längre tid att hålla lika mycket pauser utan nöta på ordentligt. Solen gick runt och gav oss skugga och vips fanns de där 8 varv i timmen igen. Energiintaget gick över till gels och snabb energi då det var kortare kvar. Jonas dammade sig in i mål på en fin prestation, Joanna var inte långt efter. Jag fick gnugga på till 11:40 för att få se utsikten över Glafsforden.

The Hill Marathon har den absolut tyngsta medaljen hittils i form av en skifferplatta, riktigt snyggt målad dessutom. Vägen ned från toppen gick ganska hyggligt må jag säga, sprang inte denna gång utan gick för att packa ihop och käka en pizza innan hemfärd.

Morgan Sundin fick tyvärr problem med värmen som oss andra men vill ändå lyfta upp insatsen ordentligt då det är en av adepterna och en sak är klart att vilja av stål finns där. Framfarten har varit stor under våren och det är ruskigt skoj att se utvecklingen. Vi beställer svalare väder till nästa försök så blir förutsättningarna helt annorlunda. Grymt kört Morgan.

Hur gick det för Anders då? Ja det är så att det gick vägen, "king of the hill" genom att klara av alla dessa varv till toppen 112 stycken +1 på 21:40 timmar vilket är en enorm prestation i årets varmaste dag. Anders som fick sig ett bra träningspass inför utmaningarna UTMB ger med sig. Stort lycka till i alperna.

Jag vill samtidigt tacka alla som har varit på plats, Remy och Mick som gjort loppet möjligt men framför allt min gode vänn Remy som kom på denna tokighet. Alla löpare för det är ju så att utan er på banan hade det inte gått som det gjort utan fått denna gemytliga stämningen som det blev. Anders och jag drog ett antal varv ihop för att tugga skit. Vi höll ungefär samma tempo, riktigt skoj. Morgan du krigade på, kul samtalsämnen dessutom. Supportrar som var på plats och annat löst folk. En riktig pang helg helt enkelt.

Den som vill ha en riktigt utmaning så ge det ett försök.

 

It´s all abot committment!!!

 Foton: The Hil Marathon : Remy Brändefalk & Mikael Andersson