Som alpinklättrare och klippklättrare har naturligt vis alltid fjället och berget haft en dragninskraft för mig. Initialt halkade jag mest in på löpningen inför en expedition till Peak Lenin där jag var backup. Finanserna fanns inte det året hur mycket jag än ville åka. Men som backup fungerade det bra att träna för ifall teamet åkte på en skada så var jag i alla fall i form för det.

Detta var 2009 och när första maran två år tidigare genomfördes otränad sa jag då att det var första och sista gången. Det sket sig kan man säga på ren svenska. Fokus då var fortfarande klättringen med sina 4-5 pass i veckan och jakten efter 7a på sportklättring 6a-6b på kil fanns där. Tiden gick och löpningen utvecklades enormt den första tiden, resultaten kom och passen blev fler och fler. Tyvärr blev klättringen lidande men det började mer eller mindre när jag började med det på jobbet med. Suget försvann men nu mera börjar det att komma tillbaka så det knakar i fingrarna. Bra komplement ett pass i veckan rent av för att få total kontroll på muskulaturen.

2012 fick jag frågan om jag inte ville vara med i ett lag på UTMB PTL, jag hade sett detta redan 2010 men då tänkte jag att det måste vara helt omöjligt att klara av 300km i bergen. Jörgen Johansson i Kristinehamn frågade mig och jag nappade. Banan var tidigt presenterad och stor andel av banan låg i Frankrike och gick moturs. Tidigare hade jag varit i Chamonix för ett försök att bestiga Mont Blanc men vi fick avbryta pga snöförhållandena i maj var 1m puder och vi gick på snöskor. Träningen gick bra dock hade jag en längre skada under våren efter en stukning i foten men sommarträningen gick riktigt bra. Många långpass, backpass, ultror och så vidare så när vi kom ned till Chamonix för att starta var vi laddade för loppet. Veckan innan avfärd hade det hänt lite grejer så att jag hade minimalt med sömn vid starten på loppet. 142 timmar non-stop och kvällsstart vid 22.00. Vi viste nog inte egentligen vad vi gav oss in på, vi trode det med en snäv tidsplan och målbild köttade vi iväg i starten, låg bra till vid första passet, käkade lite och vips var vi långt bak igen. Så höll vi på, ett högt tempo när vi körde. Jag kommer inte orda så mycket om det loppet denna gång utan i mål kom jag, Jörgen fick en skada i knät efter 200k. Förste svensk att ta mig i mål med mersmak.

2014 var det planerat att åka igen med Peter Hjelmström men planen blev ändrad och vi fick en dotter. Peter åkte ned till Chamonix med Otto Elmgart och tog sig i mål. Jag kände snabbt att jag fortfarande ville ned och köra loppet igen, 2015 ny laguppställning med Magnus Hjelmer men vi var lite för långsamma så det blev fullt och istället blev det Tor des Geants för oss båda. Jag hade en målbild att köra på och försöka komma i mål kring 100-110 timmar. Men 2015 års väder har vi sällan skådat. Det sög ordentligt och vi fick i princip inte se ett enda fjäll. Regn, åska, snö, regn, lite sol, regn igen, dimma, mer regn, dålig sikt och avbrutet lopp är en kort beskrivning på Tor des Geants 330km med 24000 höjdmeter. Banan är helt outstanding men ett högt tempo utför och framför allt hypoteremi under första natten i båda benen med kramp i snöstorm och åska som small runt om oss på 3000m gjorde att benen stelnade ihop ordentligt när vi fick en stopp and go för första gången på grund av vädret. Detta innan att ge sig på Col Loson denna bäst på 3299m således ordentligt högt upp. Jag la tempot över passet och hade egentligen inte så stora problem med det. Dock under detta lopp hade jag känningar på de första höjderna som vi kom upp över 2800m av någon anledning. Varför vet jag inte men jag syrade på lite för mycket och fick puls, vilket gjorde att jag sänkte tempot något för att skydda kroppen från att chocka upp. Jard Bringedal och Heine Pedersen fick jag ta in på utförslöpet istället. Heine fick vi släppa i Cogne där han var allt för snabb mot oss. Vi vilade och nötte på i två nätter till innan de stängde loppet på nästkommande natt. Vädret var allt för dåligt så arrangören ville inte ha alla löpare ute och riskera säkerheten detta år.

Med blodad tand så sattes ett nytt lag upp inför 2016 till UTMB PTL igen med mig, Peter Hjelmström och Magnus Hjelmer. Banan för året var enormt teknisk och högt exponerad i sitt. 300km i vanlig manég och detta år 26000 höjdmeter. Uppskattningsvis var vi på exponerad terräng av bergsryggar, vajer eller areté i ca 70-90km vilket är väldigt tidsödande men otroligt vacker, luftigt och bara helt underbart. Med den bakgrund jag har är det dessa passager som jag tycker allra bäst om. Jag visste innan att vi skulle ha goda förutsättningar för dessa och klara dem galant. Passagerna är alltid mer utmanande ju längre in på loppet man kommer då sömnbristen är större och en o annan hallucinationer kan vara starkare.

Det är en väldig kort resumé av de tre största projekten jag genomfört i löpskorna, men vad kan vi då sammanfatta ur detta? Vad har jag lärt mig på vägen? Har alla lopp något gemensamt för mig? Frågorna är många men egentligen väldigt lätta att svara på. En sak blir väldigt tydligt när vi ser på översiktskartan över PTL 2013,2016 och TDG är att det är massa mil i bergen, sånär som 850km och 70000 höjdmeter ja det är en hel del med andra ord. Utan att räkna allt för noggrant så landar vi på ett 60 tal pass över 2500m varav 5 över 3000m ca 15 över 2900m. Att klara alla dessa backar är väldigt enkelt för mig att orka motivera mig att gå där upp och ned. Motivationen finns i kärlen till bergen och nyfikenheten till vad som finns bakom nästa krön är där hela tiden. Att få uppleva så vackra miljöer hela tiden är helt otroligt skoj. Loppen skiljer sig lite åt med TDG som är otroligt vacker och framför allt går på vandringsled och är mer eller mindre löpbar i stort. Det går att springa på lite för fort till och med i början framför allt utför, för uppför ger det ju sig själv lite. Mot PTL med sin tidspress där sleepdeprevation blir en allt större faktor och sin tekniska grad. Att gå från supportat lopp till helt osupportat är ganska stort. Ingen snitsel, tekniska passager där lättare scrambling förekommer. Tyvärr får man ofta de tightaste passagerna under natten av någon konstig anledning. Men de lag som har varit ca 12 timmar för oss har fått dem där emot på dagen vilket gör stor skillnad i fart då det går att navigera med ögat och inte bara med GPS:n.

Att få vara ute på fjället på helt orörda dalar är en underbar känsla, dessutom dela detta med underbara vänner i laget och medtävlande gör inte saken sämre.  Det är svårt att beskriva i ord denna glädje och sug efter att få göra om samma prövning igen och igen och igen. På något sätt är det helheten av den totala utmaningen att klara av alla prövningar som måste göras för att få komma in på målrakan och kliva under portalen i Chamonix. Att alla affärer och restauranger stannar upp och gratulerar en surrealistisk känsla för det enda vi har varit är ute till fjälls på en extremt komprimerad semestervecka. Ja för sova har vi då inte hunnit i större utsträckning. Under 2013 fick jag ihop ca 10 timmar, 2016 blev det bara 6timmar och under TDG ca 7 timmar totalt.

Passager som lagts på minnet är många men här är några:

Det som jag har lärt mig är att ha en gedigen gameplan innan ni åker, den kommer ändå spricka på vägen och justeras, mer en tidsfråga än att den håller. Att vara lyhörd på de små signalerna är bland det viktigaste som finns, framför allt då enda utvägen är dina lagkamrater och helikoptern. På fjället har man ibland bara en chans att lyckas och det är dina egna beslut som kan bli avgörande hur nästa steg kommer att bli då marginalerna är små att arbeta med, som när vi besteg Mont Cormit under 2016 på den absolut varmaste dagen under loppet i solsida. Jag personligen hade flytet att inte krampen slog till men Peter fick den 5 min innan vi fick tag i vatten igen. Detta fick han släpande med sig resterande loppet vilket tog både kraft och gjorde ont. Lärdomen av detta är att justering inför kommande lopp på vätskefronten, för tom vill i alla fall inte jag gå igen i 35 graders skugga. 

Guldiga strecket är PTL 2016 och blå TDG, här är kanske den passage som bränt mest i låren jag någonsin varit med om. Att ta sig ned den branta lutningen från Col Champilion var brännande för låren, vi hade samma väg till en början som TDG men bytte över till en brantare och mer obefintlig stig utför i ca 45-50 graders lutning. Väl vid Entrobles bränder det ordentligt i låren innan vi kom upp mot Chaligne.

 


Mont Buet 3089m med stigning från 1139m upp till toppen som tog ca 5-7 timmar, det är lite otydligt men vi började lite innan midnatt och kom upp ca 0300, för att ta oss ned på ostkammen med via ferrata vajer utför. En magnifik passag på många sätt och vis, utmanande och hög. Utsikten ska vara utsökt på toppen med panorama över hela massivet Mont Blanc. Vi fick detta lite längre ned i gryningen.


Col d'enclav var en utsökt arreté att ta sig ned från, vi hade tidigare passerat UTMB banan som är markerat i kartan med rosa ca 15 minuter efter sista löpare passerade passet över col de la Signe, Vi sov kort på Refuge Robert Blanc 2850m för att köra på fort utför och komma undan dåliga vädret som kom in. Åskan kom över oss vid Refuge Balme som UTMb passerar och gick med ca 50-100m höjd ovanför oss. Vi hade tur att slippa vara i åskan för att ta oss snabbt ned till lägre höjder mot Contamines. Känslan började växa att sista natten skulle göras för att komma i mål. En skön känsla men ändå så långt borta.

Col Loson 3299m höj på Tor des Geants och den högsta passagen över det loppet och mina alplopp. Även om jag varit högre vid andra tillfällen får man ta det försiktigt mot slutet. Mina ben var obefintliga efter en natt i snöstorm och drivis, benen hade krampat upp och det kyliga stop and go:et vi fick på morgonen gjorde inte benen någon positiv effekt då platsen var full av löpare. Dock en väldigt fin passage, blåste spik gjorde att vi inte stannade där uppe och njöt av utsikten mot Grand Paradismo å samma sätt.

Col Entrelor (TDG): Kallaste passagen jag varit med om, Regnet vräkte ned så att allt var genomsurt, shorts och regnjacka med tshirt under, åskan gjorde inte saken bättre och vi tog oss upp högre och högre mot toppen, Entrelor är 3007m. Löpare möter oss som backar hem, de är skakade men vi tar oss upp i snöstormen. Mina ben krampar i hypotermi det vill säga jag var nedkyld. På med mer kläder och fortsätta över krönet för att snabbt ta sig ned på bättre höjd. Utförlöpet var brant och halt men det gick bra, man fick ha tungan rätt i mun och köra på. Lärdomen är att drick mycket mer vatten när det regnar och är kallt, framför allt i regnjacka, nu gick det bra men kanske hade låren reagerat annorlunda med en bättre vätskebalans i kroppen. Framför allt inte frusit lika mycket som jag gjorde då.

En exponerad passage under PTL 2013, ca 1 meter bred kam vi tog oss nedför. Ett härligt inslag i allt annat.

Alla här som har fått uppleva dalen mot Courmayeur har sett den magnifika vyn över Mont Blanc med dess enorma spiror som sticker up. Denna vackra granit gör att tårarna kan explodera. Denna vy är från Mont Favre på 2800m höjd. Det är den kam som UTMB passerar på höger sida vid Lac Combal, eller TDS passerar over Col Chavanne. En plats jag mer än gärna passerar fler gånger i gryningen. Att få se solen gå upp över topparna som vi lyckades med under 2016. Filmteamet från UTMB fångade detta ögonblick med en extremt stark lampa så det var inte bara utsikten som gjorde att tårkanalerna startade.

Är det värt att utsätta sig för detta?

Jag tror ni redan vet svaret, för mig är det enkelt. Självklart!!! I skrivandets stund så kollar jag om de presenterat nya banan för UTMB PTL 2018. Men det kommer troligen dröja ytterligare månad innan försläppet på de stora passagerna släpps. För banan blir aldrig klar utan ständigt förändras efter förhållandena. Mycket beror på snösmältningen under sommaren. Under tiden så kom ihåg.

"Its all about commitment!!!"