Här hemma är det i väntans tider som jag just nu går igenom på flera olika plan.

Dels så väntar jag fortfarande på att få göra första träningspasset men benet är inte läkt än, det går framåt men inte tillräckligt fort om ni frågar mig. Såret som var från början ett snitt som utvecklades till ungefär en krater i femkronans storlek. Nu har det läkt ihop fint och det är grundare och kanterna krymper för var dag. Helt enkelt positivt men som ni vet utan att träna på en månad gör vem som helst galen. Att gå från 6-7 pass i veckan med ca 60-90km som jag legat på just nu med kvalitetsträning under hösten med fokus på snabbhet och backe till noll är en stor prövning.

Jag känner mig själv halvt odräglig och mest sur hela tiden, tålamodet vacklar dessutom mot normalt. Snart så kommer första passet att få avverks, sen blir det badhuset när det är helt läkt vilket jag lovat liv och se om vi kan ta ett märke. Hon är pepp på det men törs inte riktigit. Vi får se om det blir ett märke eller inte. Det är inte så brottom med den saken, till badhuset ska vi ändå. Har sett att det är några nya sådana som jag heller inte har. Samt att jag saknar ett guldmagister märke mitt 13 magistermärke för elitmagistern. har gjort 12 stycken med snabbaste tiden på 1:45 för en hel magister och då med full pott. Det var på den tiden som man var vältränad i vattnet. Allt planerat i detalj helt enkelt.

Den andra saken som jag väntar på är svaret från UTMB, skulle visserligen bli förvånad om en plats på PTL uteblev med våra meriter i laget samt att det endast är övertecknat till 102%. Det har stått registerd hela tiden ända sedan jag lämnade in anmälan. Där med tror jag det är klar men man vill ju gärna få mailet så att säga. Banan ser riktigt skoj ut om inte annat. Kan för första gången se anterne i dagsljus med sin magnifika bergvägg bakom som sträcker sig 10km totalt söder över. Att få utforska nya och gamla ställen igen. Col del la nova har jag varit på med Jörgen 2013 en varm dag efter en fruktansvärt kall natt med en och annan hallosination för min del.

Roligast hallosinationen är fortfarande under Tor des geants då jag såg en korvkiosk på fjället och var helt övertygad om att den stod där med vita knutar. Jard bara skrattade åt mig, fick gnugga lite i ögonen till min besvikelse att den var borta. Så kan det gå under loppen ibland. Då kan man snabbt fråga sig varför vi utsätter oss för dessa prövningar och svaret är enkelt: Det är bara allt för skoj helt enkelt, upplevelsen, naturen och alla härliga möten.

tills dess får vi vänta lite till,,, snart så....