Starten är på morgonen vid 0800 vilket gör att vi kliver upp i god tid, 2013 var det 2200 och kortare maxtid med 15 timmar, 2016 hade vi en timme senare, nu klockan 0800. Det är mycket folk på plats, vi ställer oss långt fram i leden för att kunna jogga ut i vår tackt, exakt som förra gången. Vi vill vara med där framme och tugga på helt enkelt.

Refuge Albert 1stVädret ser ut att bli varmt och soligt så inga konstigheter helt enkelt. Lite kyligt till en början vilket är perfekt i starten, alla samlade, vi hämtar vår bicon och lämnar in dropbagen. Det är hög tid att få komma loss, hälsar på alla kända ansikten, står bredvid Iker Karrera, han som har haft banrekordet på TOR, sprunget haut pass rout mellan Chamonix och Zermat. Så himla fett att stå där bland alla löpare igen. Starten är förknippat med så mycket känslor, timmar i skorna, förväntningar, ja allt. Tiden närmar sig, speakern bygger upp stämningen, musiken går i högtalaren. Den mixade känslan mellan att känna den eforiska känslan att få starta blandat med stundens allvar finns där. Vi behöver ta fram allt som finns, fysiskt, mentalt ja allt. I högtalarna börjar "the last mohikans" soundtrack, det är dags, vi räknar ned, starten går och tårarna kommer i ögonvrån. Vi springer genom Chamonixs gator och får folkets hyllningar innan det bär upp mot Brevent för att snabbt ta av mot Les Tinnes och Le Tour som är en snäll start innan det börjar ta ordentligt på höjden.

Starten för året är snabb, stegen är bra och utför löpbar, det är bara att stå på så gott det går. Jag har haft problem med soleus en längre tid men Peppe på Carlstad Alternativ Medicin är bara för grym och löst upp den i sista sekund, men samtidigt är jag lite försiktig så att den inte rasar. Jag har även valt att ta med mig värmebrallor i starten ifall det blir kallt på natten så att inte muskeln krampar upp, då är det kört. Det går bra att springa utför men jag trycker inte på utan låter det rulla på lagom, dock känner jag tidigt att något inte stämmer i kroppen vid Le Tour. I stigningen efter får jag kämpa på ordentligt för att hålla tempot mot Peter och Magnus. Värmen slår till för full kraft upp mot Refuge Robert Blanc, jag biter ihop och kommer upp till refugen ca 5min efter magnus, peter lite efter mig. Ett snabbt stopp för lite läsk innan det bär av vidare mot col Aunternne som vi passerade 2016 men via en ny väg och ny kam. Robert Blanc är sista anhalten innan man går ut i glaciärerna på Haut pass rout och området är helt otroligt vackert med vackra vyer över Aguile Agenteiere.

Benen krampar en del upp över Col des Autannese men släpper hela tiden, jag dricker och dricker men ändå är det en krampaktig känsla vilket gnager i mig otroligt mycket. Det var inte en sådan här start jag ville ha, men varför? Är det avsaknaden av långpassen mot slutet pga skadan? Är det för lite höjdmeter? Jag har ju 10 gånger fler än normalt. Bara bita i, när det brantar i blev det bättre, utför var det helt ok ned till dalgången då vi passerar glaciärforsen från Glacier de Trient. En kortare paus tar vi innan det beger sig uppför till Frenetre d’Arpette som jag har haft med i samtliga loppen, även Peter har varit där två gånger och Magnus en. Denna gång ska vi ta av innan passet på en obanand passage upp mot vänster

.Obanade passagen över Arpette

 

För egen del börjar jag bli duktigt less på att sakna tryck i kroppen, pratar med magnus och peter som peppar mig. Jag förstår inte varför det går så "jävla" segt på ren svenska. När vi kommer upp på höjd går det bättre igen, värmen är som varmast just nu innan skymningen faller. Först ska vi passera obanade området som är mestadels lösa block. Det kommer ett och annan sten flygandes då det är löpare som är oförsiktiga framför, vilket i sin tur är livsfarligt. Jag skäller på en framförvarande löpare som inte visar försiktighet och det blir bättre. En kortare paus tar vi uppe på passet och njuter av utsikten då skymningen faller och temperaturen sjunker. Pannlampan åker fram då det snart är mörkt men vi kommer ned i dalgången som guiden sa att det skulle vara 3 timmar till champex, hur han har lyckats ta denna passage på 3 timmar vete hundan då det är storblockterräng och halt av kvällsdagen. Vid något ställe halkar jag men har tur att det går bra bland stenblocken.

Som tur är börjar kroppen att komma igång efter ett besök på fjället, det sista av magsjukan verkar ha lämnat kroppen och genast känns det bättre för varje tugga energi som jag får i mig. Mörkret faller och terrängen övergår till hala grässluttningar på dålig stig, Ett hål i marken missas och jag faller i och slår i en sten, som tur är blir det bara ett skrapsår/jack men det kunde lika väl blivit ett brott. Ibland får man naturen med sig helt enkelt. Denna passage går vi med Beat från USA och Peter från Belgien. Riktigt skoj då jag sprungit med dem under samtliga lopp, vi snackar om det mesta som vanligt, det är ju inte så ofta vi träffas, ja under PTL typ. De 3 timmarna var ordentligt sandbagade som vi kallar felgradering i klättring det tar närmre 5 timmar till Champex, vi anländer kring midnatt för att äta och sova lite och återskapa lite energi igen.

UTMB - PTL 2018 del 1 Postrace

UTMB - PTL 2018 del 2 Pre-race

Del 4 Champex till Val Veny