Innan vi lägger oss får vi som information att för starta turen upp till Refuge Monzino 2594m via Ferrata måste vi ge oss av 09:00 inte senare. Vi väljer att ta denna tur istället för en Stop’n go på 5 timmar.

För att få chansen på stora orginalbanan måste vi upp till Monzino, för att få kanske utföra en av höjdpunkterna i loppet måste vi upp på Monzino, för att få komma upp till Mont Blancs for innan de exponerade turerna måste vi upp till Monzino, för att få göra den mest exponerade delen av loppet med via Ferrata utrustning måste vi dit upp. Valet var tämligen enkelt, om det var taktiskt smart är en annan fråga.

Vi väljer ändå att ta denna tur, för att få äventyret upp, utsikten naturen och skådespelet. Vi sover ett par timmar, äter lite smått igen, packar om och gearar upp med klättersele, lanyards och hjälm, det var kraven på denna tur. Jag som van alpinklättrare och arbetat inom ropeaccess är inte ofamiljär för denna typ av exponering. Det var några passager som var lite luftigare men inte så farligt. Samtidigt bra att sitta fast då det är många ovana på leden. Organisationen har valt att ta oss i en rundloop så att säkerheten blir den allra bästa, en enklare tur upp som är vajerlagd upp över facet sen en exponerad tur utför med stegar och vajer. En härlig tur jag kan varmt rekommendera för en lunch i Monzino. Vi valde att stanna kort för att inte bränna tid, drack lite läsk och kaffe, njöt av utsikten över Mont  Rouge de Peuterey 2941m som sträcker sig upp som en gigantisk spira. Att stå i starten där man klättrar Magic Line på Mont Blanc, en klassik knalltuff tur i ED2 grad. Jag bara njuter och myser minst sagt, det luktar alpinklättring ut i fingerspetsarna minst sagt.

Vi skyndar oss på då ett oväder drar in från franska hållet och det snabbt. Solen och värmen är tryckande. Under nedstigningen börjar det regna ordentligt, hårda vindar, klippan blir tämligen hal, lika så stegarna som är in borrade som armeringsjärn i berget blir lite hala. Detta gör att det tar längre tid för oss att komma ned från berget. Totalt har vi spenderat lite drygt 6 timmar upp och ned vilket är helt ok om man ser de 5 timmarna och delar som var beräknat från organisationen.

Det är en sak som var stor skillnad i år mot tidigare år, just de beräknade tiderna. De var betydligt tuffare mot tidigare. När det var tekniskt var det fortfarande nästan 3km i timmen för att klara marchfarten, när det var lätt så hade de sträckt ut till 7km i timmen mot 2016 då de i regel var 5km i timmen. Detta gjorde att banans karaktär var otroligt mycket hårdare samtidigt som de hade radat upp ena tekniska passagen efter den andra.

Vi nöter på mot Lac combal via glacier del Miage som kändes mer som ett stort boulderfält än glaciär. Jämt innan vi steg in på glaciären fick jag ett energifall och satt mig och åt ordentligt med nötter, uppskattningsvis 150 gram vilket kickade igång mig ordentligt. Lac Combal Var en otroligt vacker plats, UTMB passerar här under natten innan sista klättringen mot Courmaneyur för dem. Vi passade på att ta en kort break och kaffe på lokala haket innan utrustningen från Monzino  lämnades av och vi tog oss snabbt till Refuge Elisabeth 2194m. Vinden blåser och det är sådär gött kyligt, jag går i shorts och t-shirt vilket är riktigt nice, alla som vi träffar på vid refugen har dunjackor och tycker i alla fall jag är från vettet. Är väldigt varm av mig normalt och tycker det är gött när det är kallt och fryser nästan endast när jag är sjuk. Från att vi var nere från Monzino till Elisabeth gick det enligt schema, vi käkar och tar på oss kläder för natten mot Refuge Robert Blanc 2750m som börjar med en obanad navigering i blockterräng innan vi kliver in på normalleden som är till Robert Blanc. En passage som kanske var den sämsta för oss under 2016 som jag skulle vilja göra bättre. Under 2016 var vi inne på vår sista kväll och befann oss i en svacka samtidigt alla samman. Sömnmonstret hade tagit mig ordentligt och det gick ganska långsamt fram över klipporna. Denna gång hoppades vi på en bättre resa genom till Robert blanc. Inledningsvis var det ganska straight on och enkelt att ta oss fram över vandringsled mot passet som vi skulle kliva över till navigering obanad terräng. Mörkret fallet allt med, regnet öser ned över nejden, sikten är sådär upp till passet för att tätna till för ordentligt tjåka. Dimman är totalt, vi är tämligen ensamma och ser andra löpare långt där framme men kan inte leda på deras ljus utan får ta oss fram sakta skata. Det är halt i gräset och brant vilket gör det svårframkomligt. Jag har navigeringen och får jobba hårt med gpsen fram och tillbaka i inzomningen. Från 20m till 120m fram och tillbaka, regnet vräker ned, sikten är förskräcklig och det är halt. Vi väljer att ta på oss stegjärnen för att få lite bättre grepp. Som utrustning är detta obligatoriskt och fungerar lika bra på snö som gräs, det blir ett djävulskt grepp i gräset rent ut sagt. Nu behöver vi inte vara rädda för att halka utan kan knata på lite bättre men sikten suger ordentligt, vi ser stundtals inte alls mer än 5m till att det lättar upp lite och det går att gå på. Tillslut så kliver vi in på leden igen för att ha passerat navigeringsområdet för att ta oss itll refugen. Leden är markerad med gula prickar i marken, på sten och klippan. Den starter med en vajerpassage som vi tar oss utför i dålig sikt, jag tar oss ned först och det är svårt att hitta nästkommande avsats så det tar sin tid att passera de höjdmetrarna som ska göras. Tillslut försvinner vajern och Magnus finner vägen mot leden.

En helikopter snurrar förfullt i området vilket aldrig är ett bra tecken i mörkrets natt. Jag tänker mest att hopas ingen kommit till skada. Området till Robert Blanc är väldigt fint, stora ytor med klippor och slabbar följt av moränryggar att ta sig uppför till en ny klipp passage. Mellan allt detta rinner det ena forsen efter den andra. Ett område i sikt som helt enkelt tar sin tid, nu tar det oändlig med tid då vi inte ser ett jota framför oss utan får leta efter nästkommande markering. Helt plötsligt kommer det en person mot oss. Det är en italiensk bergsguide som möter upp. Det är en liten bit till Refugen säger han och undrar om det kommer fler, vi vet inte, troligen ligger vi just nu sist i loppet. Vi har blivit passerade med över 50 lag som inte tog routen via Monzani utan legat i Val Veny och vilat. Dock finner vi inte vägen ihop utan får åter igen vänta på att dimman ska släppa lite för att kunna ta några kliv framåt. Det är en skön känsla att komma fram, refugen är full och det finns inga platser för att sova i princip sägs det, vi äter lite mat och får ett par privata sängplatser som tur är inte är vi kaminröret och ganska svalt. Det tar bara några tusendelar innan jag somnat, hinner jämnt att ställa klockan. När vi vaknar är det ganska tomt i refugen men dimman utanför har släppt, det är fortfarande mörkt där ute för att ta oss ned över mot Charlet de Raja i dalen. Först ska vi nedöver en stor slabb med klippa som är lite klurigt att passera i mörker och halvsikt. Jag tappar bort Magnus och Peter mellan klipporna stundtals för det blir som en gummisnodd. Ser man inte var de tar sig ned så får man lösa navigeringen igen. De väntar in och det flyter på mot Tete des nord des Fours 2756m, samma passage som 2016 då tog vi av en annan väg mot Col Enclave men vi fortsätter mot Col des Fours 2665. Just denna passage är vi på högre höjder vilket kan kännas en del i längden, det är ingen fara med man kan känna av att det är lite högre de senaste 12 timmarna.

Mitt upp i allt breder sig Lac de Mya ut sig från ingen stans. Helt sagolikt vackert mist sagt, vi rundar sjön för att ta oss ned mot Charlet de Raja. Mitt vatten är slut och måste fylla på i forsen. Kanske inte är det bästa ställt men vad ska man göra, är det slut är det slut och törstig är jag. Innan stigningen mot Col de la Nova 2805 tar vi en kort sittare. Jag äter en chokladkaka, intar lite salt.

Början är på asfaltsväg lätt uppför innan den tar av in mot dalen. Vi ska knata oss in ända fram innan själva stigningen ska göras, samma stigning som jag och Jörgen gjorde under 2013. Kan komma ihåg att det var en rätt dryg sådan, brant och jäklig. Ganska kort in på leden hamnar jag i någon form av sömnkoma som jag inte kan ta mig ur och frågar om går bra att ta en 5a. Jag finner en sten som lutar och lägger mig ned för att snabbt för att blunda några sekunder. Det tar inte ens 5 minuter men det hjälper, jag började glida av stenen men det är tillräckligt för att jaga bort sömnbristen, hjärnan fungerar igen. Mina fötter har börjat värka allt med då en blåsa har skapats under trampdynan. Det går bättre när det är brantare uppför men gör ont på plana ytor. Men det är inte mer än att bita ihop, för att se över i nästkommande refuge. Peter är läkare så han ser över oss med sin expertis och gör bedömningen där efter. Det är en balansgång om man ska ta hål på en större blåsa eller om det är bättre att låta den vara. Punkterar man den så släpper trycket men infektionsrisken blir markant, vi har fortfarande 2 dygn kvar innan Chamonix och mycket kan hända på den tiden då vi ständigt är svetta och skor/strumpor är blöta. Låter man den vara så är infektionsrisken väldigt liten men då gör det istället väldigt ont. Helt klart bättre och bita ihop i den mån det går.

Vid foten av Col del la Nova finns det ett par snöfält, jag fyller shortsens ben och kepsen med snö för att kyla ned mig lite. Ordentligt med snö i kepsen sen har jag UV-skyddet för nacken mellan, riktigt skönt. Sen börjar vi klättra uppför, uppför i serpentiner. Facet är rätt löst av block men det finns ändå en hygglig väg att gå uppför, stor skillnad mot 2013 då det var mer att bara smälla på rät upp då allt var löst. Nu är det hyggligt ändå och vi kommer upp efter en stund på de 6-800 höjdmetrarna det är. På platån får vi guidning av en guide var vi ska ta oss ned, obanat och löst men inte svårt. Det gäller bara att inte gå på fel mina så att säga utan följa de riktlinjer han ger oss. Det är löst så att du vill inte gå fel, brant är det också men ändå helt överkomligt. När det värsta är över så får man då tömma skorna från bergets rester i form av grus och sten. Jag lägger mig snabbt i ett snöfält för att kyla ned mig, det är fruktansvärt varmt just nu, vi täcker över Magnus vader för att kyla ett kort slag då solen tagit dem ganska hårt.

Vägen mot Refuge de la Balme 2009m är fin och vacker på en mindre stig som slingrar sig utför. Innan sista branten tar vi ett kort stopp, Peter behöver fixa denna gång, jag passar på att blunda i gräset innan sista puchen till stugn för en bit mat och samla krafter inför natten. Vi är bland de sista så de som är där eggar upp oss, vi blir ihop teamade med ett par italienskor för att få upp lite tryck i löpningen, samt att det går i regel fortare om man har mer lampor på natten, lättare att ta beslut då vi är fler att navigera.

Jag ser över fötterna en gång till, Peter med, ja de är körda. En gigantisk blåsa i höger trampdyna men bedömningen är att inte ta sönder den om det inte behövs. Tar vi sönder blåsan kommer trampdyna bli svår att tejpa ihop och kan släppa istället. Den får vara och jag trycker i mig lite smärtstillande istället. Ja ni läste rätt, vanlig klassisk smärtis. Kanske inte följer alla rekommendationer under ett lopp som PTL. Det tar bort smärtan och fulldos av smärtis får det bli, det tar ett par minuter så är jag med i gemet igen, farten går upp och det går att kliva på, mungiporna blir högre och högre ju närmre vi kommer till Pieere Mantra som är en exponerad passage, för att vara exakt passerade vi Passage de la Mantaz 2574, då mantra behöver klättras sista biten. Jag har kort kontakt med Evelina som nu har anlänt Chamonix, Liv fyller 4 år idag. Jag har hela dagen försökt att få tag i den för att sjunga men när jag har haft täckning har de varit på resandes fot, nu hörs det inte då det är fullt ös i byn så ett lite kort klipp spelar jag in på vägen uppför så får det gå iväg i den lilla signallucka som finns. Innan toppen på Mantra så är det duktigt brant, lite klurigt att finna vägen men ändå helt ok, molnen ligger tätt och vi kliver in i dem, lagom på toppen får vi slå på pannlampan för att ta oss ned mot åsarna som komma skall. Stora delar av natten kommer att vara på ca 2000m höjd där vi tar oss fram på vackra kammar/åsar i stort. Hade det varit dag skulle man utan problem kunnat springa stora delar av denna passage på nästan 30km. Men vi går så fort det går, Italienskorna är snabba, vi biter i för att hålla tempot, tappar dem ett kortare slag. Passerar ett och annat kohäng så man får passa var fotplaceringen blir vid Lac amour. Vi tappar laget ett kort slag för att komma ikapp lite senare då de står i första riktiga branten vid Col du Coin 2406m som vi övergår från lättnavigerad stig till obanad passage i brant grässluttning. Det är blött, halt och jävligt brant, med sikt på ca 10-20m. Stegjärnen är på fötterna, Italienskorna snackar med organisationen om att få vägledning hur de ska ta sig fram. Peter håller i navigeringen, Magnus routfindingen då han finner lerspår var andra har gått. Jag går som backar med GPSen som sekundär. De gör ett grymt jobb att ta sig framöver sluttningarna, ett kinesiskt lag hakar på oss med grymma lampor.

I detta läge har vi endast egentligen två val att antigen sitta ut skiten på berget eller ta oss vidare fram. Det är lite vad de hade sagt till Italienskorna att ska ni komma vidare så måste ni göra passagen. Jag kan tycka att det var märkligt att inte routa om oss för att vädret var katastrofalt. Men nu gjordes inte detta så det är bara att bita ihop och ge fasan i att halka. Halka är inge bra, lutningen är uppskattningsvis 60 grader, jag ser på kartan att det är brant nedanför så det tar sin tid. Vi tar en kortare sovtid uppe på berget i 20-30 minuter när kommer jag inte ihåg men vi bivackerar i vår botybag, om det är före eller efter första branten kommer jag inte ihåg. Man blev som sjösjuk av dimman som ständigt far framför ögonen då vi är på en kam. Det går inte fort alls utan tar en himla tid, på kammen tar vi oss via Croix du Berger, e Cormet D'Aréche 2111, Col de la couze 2119. I den sista branten innan mer safe ground så finner vi ett franskt lag, ena medlemmen i laget är helt knäckt, de har bara ett par stegjärn, han säger "oh you have the obligatory equipment crampons? Yes it obligatory " säger vi, de har endast ett par stegisar. Hans kompanjon här än mer förstörd och vi ber honom ta sig upp till kammen och käka något, sitta ned litet slag. Han tar sig uppför. De hade tydligen stått där rätt länge i branten som är upptrampad, lervälling/gräs. Vi ger oss nedför sluttningen sakta och säkert. Varje steg måste avvägas en eller flera gånger. Kineserna lyser, vi finner en väg utför och vidare mot sista traversen. För att passera det sista innan det planar ut och blir lättare. Just denna passage skulle jag säga var den värsta i hela loppet. Hade vädret varit tort och fint hade det var lätt, nu hade vi regn och dimma vilket gjorde det ett h-vete.

När det planat ut så finner vi en svacka i gräset för att sova 30 min. Det har tagit mycket kraft från oss. Jag och Magnus på yttern Peter i mitten som förs väldigt vid förra sovnigen. Denna gång gick det bättre, viktiga var att ingen frös. Kineserna passade på att sova men de vaknade inte när vi drog mot Le grand mont 2686m som är sista innan Refuge Arolles 1920m. Vägen upp tar även den tid på blöta stenar för att ta sin tid utför, det är rätt halt. Det går inte så fort även om vi försöker att trycka på. Tiden knappar in allt mer och vi är allt mer stressade över tidscuten i Beuafort. Även om den är framflyttad 4 timmar så är det ändå knappt med tid, 20.00 är sista i Beuafort. Passagen mellan Balme till Arolles skulle enligt beräkningar ta 10 timmar för oss tog det nästan 16 timmar och allt försprång mot tidscutten är i princip uppätet. Vi kommer in till Rfugen och blir välkomna av organisationen. Jag känner igen två av dem som varit med i alla år, de snackar med oss undertiden vi väntar in maten.

Vi har 9 timmar på att komma upp och ned till Beuafort, vädret är skit fortfarande där uppe, dimma och regn. Vi ska upp till Mont Martin och genomföra en exponerad kam, luftig och delikat med scrambling, fasta rep utför. Ja det kommer att krävas mycket av oss i bra väder. För egen del är jag som en snigel på platta ytor mot de andra pga fötterna är inte snälla, brant och uppför går mycket bättre och snabbare på exponerat. Vi diskuterar fram och tillbaka hur vi ska göra. De rekommenderar att inte gå vidare även om vi skulle klara oss ned så hinner vi inte sova en sekund utan kommer att få köra en natt till i stöten utan sömn, för att göra lika dant igen. Passagen i tort väder är beräknad till 7 timmar, vi har 9 timmar på oss så en liten chans. Trycker vi på full hade vi kunnat klara detta, så är det men fanns det i oss? Min bedömning rent säkerhetsmässigt skulle det antigen vara så att vi sätter passagen eller att den skulle ta allt för lång tid att vi blir utknockade ändå. Troligen mest mot det sista alternativt få sitta ut skiten på fjället för att reda ut det dagen efter. Eftersom vi är uppe i drygt 4 dygnet är marginalerna på kroppen betydligt sämre och det kan snabbt ändra sig. Samtidigt så vill vi ju naturligt vis bibehålla dynamiken i laget och ha jäkligt sköj vi kom ned för att ha, säkerheten går alltid först och beslutet blir att vi stannar i Arolles nästan 200km in i loppet med 18000 höjdmeter. Självklart suger detta men inte mycket att göra, vi var för långsamma helt enkelt denna gång. Det är ett faktum i det hela, jag har ordat en hel del om magsjukan och den påverkade i alla fal mig otroligt negativt då det ständigt saknades tryck i kroppen. Det var några gånger som det fanns bra tryck som jag är van att ha. Vi stannar i Arolles för att ta oss till fot ned mot Beaufort, ner tar det ca 1 timme till kommande byn, vi går med en spanjor som inte kan ett enda ord annat än spanska, hans knä har pajat så de tyckte det var bra att han inte gick själv. Vi var sista laget som fick välja att stanna, med facit i hand tror jag fortfarande att beslutet var helt rätt då jag sett bilder på kammen är jag helt övertygad om saken. Det svider naturligt vis att inte fått göra den då jag tycker det var en av de bästa på loppet men den står kvar i sin majestät.

Nere i första byn så försöker vi ragga skjuts ned till Beafort, det är aplångt i detta skede då man har slappnat av och gå har vi gjort, att gå ytterligare 15km känns sådär med 1000 negativa höjdmeter. Jag har tur att finna en öppen restaurang, det är total lågsäsong och ägaren ska ned en timme senare och vi får följa med ned. Hon bjuder på en kopp espresson medan vi väntar för att avsluta vårt äventyr på Aidstationen i Beafort. Jag tar en lång dusch, Peter tömmer blåsan i foten, det är inte helt enkelt att ta sig genom elfanthuden jag har men det går tillslut med skalpellen. Färden till Chamonix var jag inte vaken många sekunder tur var väll det för det gick fort på slingriga vägar så alla flög fram och tillbaka.

I Chamonix går vi ut och köper en take a way burgare och dricker rödtjut. Peter och Magnus bokar om flyget, jag stannar i cham med familjen till vi ska åka hem och turistar så gott det går. Självförtroendet för mig är inte på topp en mentalt tuff tid börjar. Dock har vi bra dagar i cham även om avslutningen inte blev den som tänkt. Liv visar upp sina klätterkunskaper på den lokala lekplatsen och bouldrar 2,5m helt orädd, vi käkar på Guild Mechelen restaurang som vi såg efter vi käkat. Cham är en sån där by man bara älskar, vill alltid dit.

En slutsummering kommer kort i nästa avsnitt om loppet, analys och framtid, så stay tune.