Previous Next

Årskrönika 2019

Det är hög tid att summera 2019 års träningsår på något vis.

Vi får ändå nästan lägga lite bakgrund från augusti 2018 då jag var nere på UTMB och sprang PTL där det inte gick vägen på grund av diverse orsaker men strörst sannorlikhet en magsjuka 2 dagar innan start men jag tänker inte orda mer om det utan orsaken till valen efter. En längre period hade jag mentalt väldigt tufft. Det var liksom för mycket frågeställningar som inte fans något bra svar på. Den stora var väll att ett nederlag som ändå PTL blev är en tuff process att behandla. Fanns liksom ingen löpglädje kvar. Utan jag hämtade kraft hos de adepter jag tränar och såg deras fina resultat och framgång under tiden som jag sökte nya projekt att ta mig an. För det är så att jag springer mycket på ett projekt som jag kallar det och tränar inte på måfå utan vill gärna ha ett långt mål att sikta mot. Nu fanns det inget efter UTMB. Det jag vista var att inga större lopp ute i europa skulle bli av utan i sverige och fick syn på SM i Ljungskile på 100km vilket jag fick sug efter som växte väldigt fort i oktober och november. Sen sprang jag på Kullamannen och vips var säsången biff.

Under hösten investerade jag i en plattform INSCYD som är avancerat laktatest där det finns nya mätbara parametrar som jag kombinerade fartträningen mot och började träna efter detta.  Eftersom 100km ändå på något sätt går att ränna på ganska fort ville jag pröva att jobba mot 8 timmar som sluttid. Bär det hem så kommer det bli bra placering. För jag vill mig tro att det finns lite fart i kroppen även om mina korta distanser inte är så snabba har jag en hög gnatig fart. Anledningen till det tuffa målet är att jag saknar medaljer på SM. Jag har 5 stycken 4e platser på 200 fjäril med 10 hundradelar som minsta differens, det är en vändning, en start, en andning med dålig teknik ja ni förstår. Medaljer var jag rätt sugen på om det blev på stora SM så vore det ju super, sub8 kan ibland räcka till brons men det skulle garanterat bli något på Veteran-SM. Motiverad igen började det att spinnas på med fartserier hemma på löpbandet under vintern. Utmanande serier som frångick mycket av det jag kört och fick väldigt bra respons.

Våren anländer och första premiär loppet blir Irontrail 42km i Kristinehamn. Det kunde gå hur som under det loppet det viste jag, formen var riktigt bra, långpassen hade gått bra. Jag och Andre Ragnelid har sprungit Klarälvsbanan från Hagfors till Kristinehamn på 9h10m på dess 90km utan att det var jobbigt under valborgsnatten. Men Irontrail då gick åt skogen bokstavligt talat med magstrul. Vi hade haft en väldigt jobbig period med barnens dagis innan vi bytt så en extrem hög inre stress påverkade för mycket. Det blev ändå en kanonfin dag i skogen med 3:51 i sluttid och ett par besök i skogen för mycket.

Träningen ändrar karaktär från fart till hårdhetsträning inför SM, det börjar att närma sig ändå. Stadsloppet veckan blir en av de sista riktigt tuffa veckorna med fart och volym innan det skulle börjas att dra ned på det hela. Tisdagen innan stadsloppet blev det ett spontant pers på min vanliga runda i I2 skogen med 1:03 på 15km då värmde jag ändå upp första biten och började stegra farten efter 6km. Ändå så gick det riktigt bra, pulsen var inte överdrivet hög utan höll sig under tröskel. Ett sprintpas på torsdagen på gruppträningen jag leder med I2IF, sen stadsloppet.

Stadsloppet var varmt och kvalmigt men jag gick ut i 3:50 för att försöka på ett pers med en hel del. Kände tyvärr att när jag joggade hemifrån så fanns det inget driv i be var trötta och sega. Planen blev att köra i 3:50 så långt som möjligt som fartträning, bär det så gör det så annars blir det ett fartpass. Det blev ett fartpass helt enkelt, tidsmässigt har jag till och med förträngt men inte snabbt, kring 42 eller så. sista 1km kom det en vind som var så en flög baklänges innan himlen öppnade sig och en syndaflod med vatten föll ned.

Året har jag haft det tufft med allergin och framför allt gräspollen som har sänkt kroppen totalt vilket veckorna in mot SM fick lida av. När det är allergi i kroppen så blir träningen lite som den blir och svår att förutspå för ena dagen kan vara hur bra som helst till dagen efter vara sänkt, seg och motig. Det är liksom inte mycket att göra även om det är frustrerande i sig.

Vi kommer ned till Ljungskile, kroppen känns bra, planen är lagd, tempot bestämt till 4:40 vilket är bekvämt nog och lite marginal dessutom. Pulsmässigt brukade den ligga kring 130-135 slag i denna period vilket är perfekt då det inte går åt så mycket energi. Tyvärr blev det sista INSCYD-testet missvisande inför löppet då värdena var överlag sämre än under vintern pga allergin. Men med samma värden i paritet med det innan så kunde det ändå inte gå fel så 4:40 blev det.

Men med höga gräsnivåer i Ljungskile gick det inte som tänkt i mer än 50km där det blev 4:12 i öppning på den kuperade banan. Pulsen hamnade inte under 165 slag de första 4 timmarna och glykogenet sopade rent i kroppen och blev helt tom på energi. De 113g kolhydrater jag åt i timmen räckte inte. För den ansträngningsnivån som 170 slag ger skulle jag behövt det dubbla. Man kan ganska tydligt se att efter 4 timmars regnande så glider pulsen ned från 170 slag till 130, det ser ut som en fyrkantsvåg i diagrammet. Men skadan var ändå redan skedd och jag fick bygga om energiplanen på plats och se till att springa i mål. Målgången blev med Liv i solskenet för då hade det slutat att regna. Loppet gick i ösregn och ca 14 grader vilket för mig är helt ok väder, man blev lite less på slutet av att hela tiden vara genomsur men det gick bra. Placeringen blev 4a på VSM, en fjärdeplats igen. Med facit i hand så skull jag bytt min tänkta plan och sprungit annorlunda så skulle jag tro att utfallet hade blivit anorluna, säg att jag lagt mig i 5:20-5:30 och gått för 9 timmar så hade kroppen säkert varit med på notorna bättre. Det är något vi aldrig kommer att få se, jag hade en plan och strategi, det höll inte men är nöjd att våga gå ut tufft och provat. Bara att lyfta på hatten och gratulera de andra som gjorde bättre ifrån sig. Nu var jag inte i närheten av pallen, började komma ikapp men var långt ifrån när backarna kom.

Nästa äventyr blev på Klarälven med Jonas Harjula och Erik Lindgren där vi simmade mellan Forshaga och Karlstad. 20km öppet vatten i medström, ett projekt jag länge gått och grubbla på. Det passade perfekt i Jonas sista uppladdning till en TrippleIronman "The Brutal" som jag fick äran att vara med att coacha. Överlängd på simningen som inte sliter hade vi planerat. Själv hade jag simmat 2x400m innan detta år och lite mer förra året så vattenformen är väll inte vad den har varit en gång i tiden. Vi njöt av dagen och tog oss ned på 5h20m och jag ska erkänna att axlarna var köttfärs på slutet. Valet att köra med paddlar första 14000m var lite för tufft för en ovan kropp. Första 10000m gick bra och flöt på fint. En riktigt fin dag i vattnet.

Ett annat klassiskt lopp kan jag tycka är DM 10000m på bana, 25 varv, plåga kroppen, kompisarna pacear och skriker tider. Har mitt pers från Tingvalla för 2 år sedan. I år blev det start igen med bra temperatur för dagen, ganska blåsigt tyvärr. Tingvallastadion är sånn att vinden kommer mest i motvind och när medvinden ska vara ligger banan i lä. Vi startar första 1000m på 3.51, bra öppning, ligger i ryggen på Karl-Martin, han som drar bromsar in nästa km till 4.06 det går för långsamt så Karl Martin går om, jag känner att det finns något där i kroppen så jag kliver på än ner till 3.40. Får en lucka och går själv, springer kontrollerat första 5000m på 19.25 och chanserna till ner mot 39 finns där. Pulsen ligger lite under tröskel vilket är bra. Tyvärr tilltar vinden vid 6000m ungefär och det blir som att passera en vägg i kurvan. Jaja pers-chanser finns om jag inte tappar för mycket. 39.46 blir tiden och är 3s från pers. Kommer 2a på H40.

Efter DM låg fokus på att förbereda mot längre distanser som Kullamannen, semestrar var över och adepter skulle ut på sina stora lopp som "the brutal" en tripple Ironman och Ö till Ö som är Swimrun VM. Långpassen gick väldigt bra, fartpassen likaså och formen pekade rakt uppåt. Har sällan känt mig bättre slag 4 veckor innan ett lopp sedan UTMB PTL 2016 då det fanns oerhört med krut i kroppen. En sen tisdagskväll brann tyvärr krutet upp på mitt bästa Vo2max-backpass jag kör ibland 40s max uppför i en backe som går i nivåer men hela tiden uppför. Det slätar ut lite och man kan få upp farten något innan det brantar på igen. Jag brukar sikta på 20 stycken med joggvila nedför men klarar sällan mer än 10 då kvaliteten är a och o på detta pass för mjölksyran brukar ta till. Denna gång gick 14 stycken förträffligt och sista kunde jag köra på backen ut som blir en 2 minutare. Men något kändes inte bra utan kunde inte säga vad det var. Dagen efter på en stillsam jogg brast vaden, det tog tvärstopp och fick gå hem, shorts och tshirt blev en seg väg tillbaka ungefär mitt på rundan. Sen var det mer en kamp mot klockan varje dag att vaden skulle läka i tid till Kullamannen. Som jag hade sett fram mot detta lopp, vaden läkte ihop ett par dagar innan så vi for ned till Ängleholm. Med små möjligheter fick det bli som det blir, med knappt ingen träning sista 4 veckorna heller startade jag och Magnus Hjelmér det väldigt försiktigt. Vi har sprungit många timmar tillsammans i alperna. UTMB PTL 2016,2018 och Tor des Geants 2015 men endast under samma lopp men inte med varandra då jag hade lite mer brotom i början så låg vi tämligen ganska parallellt hela loppet. Nog om det så fick vi en utsökt tur tillsammans denna gång med, även om kylan vid matstationen i Ängleholm gjorde att min vad drog ihop sig något och det började göra ont. Ville inte riskera något så vi provade att gå par meter med en kaffe i handen för 1km jogg och avgöra hur det kändes. Vaden blev inte bättre, inte sämre heller men det gjorde lite ont. Det jag var rädd för är att man kan få ett lite snedsteg under natten som jag försöker att motverka och bryter upp skadan igen. Jag tackar för mig och bryter loppet. Ett bra beslut men ändå tråkigt att inte kunna få se kullen denna gång. Det får bli nästa år. Magnus tassade runt sin andra Kullamannen för en andra ring.

Resterande året har varit att bygga upp löpningen igen. Vad har jag lärt mig av detta år som kanske inte gått som tänkt men ändå inte helt skruttigt heller. SM visste jag att det kunde bli stolpe ut med den målsättning och målbilden var, så överlag på loppet är jag jättenöjd. Stora är att våga tillåta sig mer vila än tidigare vilket jag gjort på slutet av året och fått en helt annan respons. Har strukturerat om lite i fördelningen på timmarna så att det heller inte bara blir löpning och börjat klättrat igen. Inte som förr men nått pass då och då med äldsta dottern. Jag brukar mest få säkra men lite hinns med och det ger rörlighet i kroppen. Dessutom ökat styrka och rehab på de lätta passen för att bygga upp framför allt vaden. Styrkan är kettelbell så det inte bygger muskler utan stryka och rörlighet. Det är de stora förändringarna än så länge så får tiden utvärdera hur det fungerat.

Överlag är jag jättenöjd med säsongen som var, det var många år sedan som fokus låg på att springa slätt, närmast är nog 2012 då jag vann Peppes Trail Cup, därefter har det bara varit bergen som hägrat och arbetat för den diselmotor som krävs att genomföra lopp i kategorin 300km med massiva höjdmeter. Det är en helt annan process att jobba utefter men att springa slätare lopp är också skoj minst sagt. Att få träffa på alla underbara löpare runt om. Därmed ser jag fram mot kommande säsong och vad den bär med sig får vi se, lite är bokat som Ultravasan 90km vilket jag fick i 40års present sen revansch på Kullamannen. Sen ligger det öppet men har mina ideer.

Dessutom kommer det naturligt vis bli oerhört skoj att få se adepternas framfart i sina grenar. Blickar vi tillbaka på föregående säsongen har det blivit många nya personliga rekord, nya distanser och genomföranden som gör att man blir tårögd.

Det är ju något speciellt med idrott, det är ju bara för skoj.

 

//Tobias Lindström, UTP - Uthållighet, Träning & Prestation