2013 UTMB - PTL del 1

 

Resan började i december då jag och Jörgen anmälde oss till UTMB-PTL, han som kapten då det krävdes en Finisher på långa UTMB. Jag visste att min erfarenhet och rutin var god nog för att axla detta enorma lopp på 300km med 24000M+. Nog visste jag att vi skulle få axla backar innan jag åkte ned till denna vackra by som jag besökte 2008 med Per och Torbjörn en vecka i maj. Den gången var det Mont Blanc som låg i fokus. Sedan dess så ville jag tillbaka igen, även om mitt fokus nu mera kanske är något ändrat som vet jag att en dag står jag där igen med klättergrejerna i näven. För byn erbjuder på ytterligheterna av ytterligheter.

 

Vi har valt att åka en komprimerad tur av olika orsaker ned till Chamonix, så här i efterhand skulle vi nog mått gott av någon extra dag där nere för att ta in lite höjd i kroppen och få en god acklimatisering. Inte mycket att orda om såhär två veckor efteråt som har skapat tid att reflektera och njuta av resan.

Vi kommer ned till Chamonix via Genève i Schweiz vidare med buss till Chamonix för att snabbt införskaffa de sista attiraljerna ex gas. Droppbagarna hade jag minutiöst förberett hemma med hjälp av Evelina. Den massiva packningen på 23kg fanns det mesta i skulle jag tro, dubbletter av allt och så vidare ifall vädret är varmt, kallt, regn, snö och så vidare.

Vi äter och softar fram till måndagen 15:00 då vi hämtar ut våra nummerlappar, kartor och dropbags. Allvarets stund närmar sig allt mer och Johan Wagner som är nere för att aklimatisera sig inför UTMB har lånat oss sitt hotellrum. Helt ovärderligt att slippa drälla på stan innan start. Som vanlig innan start blir jag väldigt sammanbiten och säger inte så där jättemycket, jag förbereder mig, byter om, messade en del hem och så vidare. Vädret ser ut att bli bra under natten och vi börjar gå ned mot starten 21:30 ungefär. Vi tar lite bilder på vägen, hälsar på folk ute i byn som lyckoönskar oss på loppet.

Vi väljer att gå in något kvarter bort i folkmassorna som står uppställda längs starten. Speakern läser upp vårt lag "La Suède", våra meriter och så vidare. Att det är första gången någon ställer upp i loppet från Sverige vilket är lite extra kul. Publikens reaktion är jubel och hejarop längsmed gatorna. Under tiden vi står där bakom starten så pratar speakern, borgmästaren, UTMB generalen och PTL generalen. De bygger upp stämningen otroligt bra och tillslut startar låten "The Last of the Mohicans" som är PTL-låten. Jag känner tårarna börjar komma, publiken skriker och starten går. Fantastisk känsla att springa ut ur Chamonix gator för att påbörja den första backen mot Aiguilles Rouges. En höjdsträckning som går i serpentiner uppför uppför och uppför. Det visar sig att min ena stav inte går att låsa så jag kör utan inledningsvis för att fixa det senare så att säga, i värsta fall får vi tejpa den.

Det visade sig senare att jag ordnade staven och att låsanordningen inte riktigt ville vara med. Vi ser ett långt lämmeltåg med pannlampor över allt, Chamonix blir allt längre i fjärran för att börja komma upp till starten av den första vandringsleden GR5 vi skulle ge oss ut på. Det börjar nedför i tänkbar fantastisk vacker miljö, något bredare stig att springa på. Dock ser vi inte mycket mer än vad pannlampan visar oss för att snabbt komma ned mot en bro och börja klättra igen uppför till nästa pass. Några hundra höjdmeter som blir brantare närmre toppen vilket skulle bli en vana ju längre in i loppet vi kom. Vi tar en paus på passet för att jogga nedför en lång lång sträckning längsmed en bergvägg av magnifik utsikt på dagen. Vi är på klassisk mark för vandrare i Chamonix helt klart, tyvärr syns inte detta för vår del utan kan bara ana det hela. Jag har sett bilder på datorn under mina rekognoseringar. De stora klippblocken påvisar sår av klättrare med krita och jag kan bara ana att det finns en hel del fina turer på väggen. Ungefär 8km springer vi ned mot ett vägskäl för att ta upp höjd igen längsmed GR96:an mot Charlet de Sales där vi planerat äta välling och fylla på med vatten. På vägen upp breder vattenfall på vattenfall ut sig, otroliga klippväggar som är branta. Det är svårt att säga att inte klättertarmen rycker till lite lätt så att säga. Vi går uppför till matstoppet, vattnet är iskallt och vi blir snabbt nedkylda både inifrån och utifrån av den fuktiga kalla luften. Klockan är kring 04:00 på morgonen och vi fortsätter på mot Col de la Portetta, solen börjar sträcka ut sig över horisonten.

Äntligen lite värme tänker jag och njuter av landskapet som vi får beskåda, formationerna i klippan är otroligt vacker i någon form av sandsten. Backen upp mot krönet är brant och kräver att vi pustar ut på toppen. Jörgen är lite sömnig och passar på att blunda någon minut samtidigt som jag är ivrig nedför igen. Vi är på 2354m och solen värmer riktigt gött. Jag känner mig pigg och exalterad över att vara i bergen igen. Nedför en kortare passage för att börja klättra uppför mot nästa topp.

 

Tote des Lindars 2550m och col de le I'Epaule skulle visa sig bli en riktig läckerbit att passera ner mot Refuge de Véran som vi skulle få mat på. Kammen nedför är relativt brant men och luftig. Väldigt många tycker passagen är obehaglig och magkickande medan jag hoppar och småspringer nedför mot vajern. Inget som är en ovana för min egen del och samtidigt som mitt arbete inom Rope Access har skapat stark tilltro till höjder och exponeringar kompletterar alla timmar med fjällvandring, alpinklättring och klippklättring. På passagen skapas en väldans kö av ovana personer som skall nedför en passage med fasta rep. Jag tar tag i repet och gör som jag mest brukar, rycker och sliter lite, låter handskarna göra jobbet och fort går det.

Vi äter nere vi Refugen, till min stora förtjusning finns Formage eller ost, vilket jag brukar sätta i mig en hel del under mina lopp. Sedan påbörjar vi vår långa vandring ned mot Magland på 560m höjd och nedlöpningen tar en himla tid och jag kan tycka den tar en hel del kraft med. Humöret är dock på det bästa och vi hoppas på att vårt bageri i Gravin är öppet för lite energipåfyllnad. Lagom nere vid byn börjar det mer eller mindre att ösregna så hela regnstället åker på och vi kommer få fortsättningsvis att gå. Pausar och äter våra baguetter innan nästa långa långa färd upp mot Refuge Gramusset 2164 eller Refuge Pionte Percée som arrangören kallade det. Det skulle visa sig bli en lång vandring uppför i tufft väder och mark. Till min stora glädje får vi passera en längre ViaFeratta passage på ca 150-200 höjdmeter längs med en bergvägg.

Passagen är mestadels bara att gå tycker jag men vist referenspunkten är individuellt och lite luftigt var det. Vi får 4 fransmän som vi hjälper uppför och det skulle visa sig att vi följs åt resterande loppet i princip av och till. Regnet öser ned och de vackra grässlätterna blir otroligt svårjobbade i lervällingen vilket gör att en sträcka som normalt skulle vara att springa gick knappt att gå. Vi halkar omkring i leran och det riktigt suger musten ur benen allt mer tiden gå när mörkret börjar falla. Vi äter hela tiden bars och choklad för att hålla uppe energin med sikte på att äta varm mat i Refugen för 17€. Sista 500 höjdmetrarna är branta och svåra att komma fram genom. Tempot bara sjunker och sjunker, Jörgen tar fram en chokladkaka som vi trycker i oss vilket är en bra idée för att komma upp. Sömnen är allt mer påtaglig men äntligen är vi framme vid stugan som visar sig vara ett större inferno med löpare och ingenmansland med filtar. Jörgen fixar två bäddar för att sova, han vaktar filtarna och platserna medan jag äter sedan vice versa. Ena filten blir snodd och under min vaktpost på långa 5-10 minuter ryter jag till på svenska när någon försöker sno min filt. Vi har nu varit igång i 26 timmar från starten och vaken tid bort mot 39 timmar. De tre timmar med sömn som blir är välbehövliga och riktigt sköna.

 

 

 

Arrangören har valt att vi skall göra en variant på orginalruten av säkerhetsskäl då regnvädret hade skapat sämre förutsättningar på den kam vi skulle tagit oss nedför. Tyvärr fick vi inte se denna som de första lagen hade fått gjort men så är det alltid att säkerheten går i första hand. Det är många som skulle ut på kammen och alla har olika erfarenhet. Vi fick således bonus i höjdmeter med ca 1000m och betydligt längre sträcka. Vi ger oss iväg men arrangören vill att vi väntar på 0530 men tur är att vi står på oss och ger oss nedöver för at börja klättra uppför i morgonsolen.

Upp mot Passage de Forclaz 2349m, på vägen upp mott passet som går inne i en ravin får vi besök av mängder med får. Härlig syn att se dem stå där på klippan och kolla på oss, klockorna av bjälrorna låter hela tiden. Nyfikenheten att få se vad som finns bakom är stor då vi kommer att komma in i ett helt nytt område så att säga. Jag känner mig väldigt stark uppför efter vilan och tuggar på, väntarin uppe på kammen och spanat ut ett fint ställe att fika lite på i lä som vi sätter oss när Jörgen kommer upp.

Vidderna är otroligt vackra som sträcker ut sig framför oss. I fjärran syns Mont Blanc massivet med Bionassys vackra linjer. Vi tänker inte mycket på det utan tar oss ned över för att klättra upp mot en liten station 8km innan första dropbag-zonen. Dock har vi ett behagligt tempo som möjligen är för lågt i efterhand utan tankar på det. När vi kommer upp till stället säger han till oss att vi får raska på markant då Cut-off tiden är om två timmar och vi har 8km att ta oss, inte mycket höjdmeter men jobbet skall göras.

Jag kastar i mig kall buljong och sen drar vi på. Finns inte på världskartan att missa första cutoffen för vi slöat. Vi springer på i tufft tempo och kilometrarna går fort, missar lite på sina ställen för vi är för snabba vilket resulterat till lite raka höjdmeter uppför innan vi kommer i på en tydlig stig. En funktionär står vid ett vägskäl och säger att tiden är förlängd pga varationen men går det att lita på. Snabbt beslut att vi vi in på ordinarie tid vilket vi gör med 30 minuters marginal. Skön känsla och en lite käftsmäll att vi missat att ha kontroll över. Så kan det vara men man lär sig hela tiden så att säga. I Plan de Laar så byter vi kläder, äter, förnyar energidepoerna inför nästkommande etappen. Samtidigt som jag läser en motiverande lapp från Evelina, SMSen haglar in från de som följer där hemma. Vi har gjort 89km med 7800 höjdmeter vilket är nästan lika mycket höjd som långa UTMB. I Plan de Laar tar vi reda på Cut-offen i Morgex innan färden bär iväg ned över grusvägen.

Upp mot Tote des Lindars 2550m

Vyn från Passage de Forclaz 2349m

Vyn från Passage de Forclaz 2349m

Vyn från Passage de Forclaz 2349m