2013 UTMB - PTL del 3 Finisher

Sista delen från Morgex till Chamonix, från 188km till 300km och 15600 till 24000 höjdmeter. En ettap som sate andra saker på prov än bara löpning.

 

Vi börjar sakta men säkert jobba oss uppför backen mot Licony 1878m till en början, temperaturen är fortfarande väldigt varm och solen verkligen grillar på för fulla muggar. Jag har fyllt på max med vatten för att vätska på riktigt mycket då jag gick tom under dagen. Saltar lite extra för att få bra förutsättning att binda allt vatten jag häller i mig. Vi går uppför serpentin efter serpentin, miljön är härlig och träden skuggar oss lite lagom. Eftersom jag inte hunnit sovit något nere i Morgex börjar jag redan känna mig sömnig och tar beslutet att sova i 10-15minuter på närmsta läge för att klara natten bättre då det fortfarande är varmt i luften. Proceduren är ganska enkel, torrt i gräset lägga sig ned, ställa klockan och sen bara sova. Jag vaknar till liv, Jörgen är redan vaken och vi fortsätter nedför i skogen och får plocka fram lamporna, mörkret föll väldigt snabbt denna gång tycker jag. Vi anländer ganska snart till Chambabe 1880m där det finns vatten, några andra lag har samlats upp för en paus då vi nu gjort 1000 höjdmeter från Morgex.

Tyvärr har Jörgens knä stelnat ihop helt vid detta lag och han har allt mer ont i nedförsbackarna vilket är ett mindre kul alternativ så att säga. Han har tagit beslutet att bryta och nämner detta när vi fyller på med vatten. Det har gått ca 3 timmar från Morgex men beslutet kommer som en bomb. Han berättar hur han har grundat fram det och även om det finns medicinsk förklaring är det ju aldrig kul att få bryta. Vi har kommit ca 190km av 300km totalt men beslutet går inte ändra på utan han har tagit det efter vila, mat och det var regeln innan loppet. Jag känner mig otroligt stark och vill fortsätta men kravet från tävlingen är att jag måste finna ett nytt lag. Som tur är kommer Sidney och Sebastén från Brasilen och Frankrike. Jag frågar snabbt om det går bra att följa med i deras lag i fortsättningen, samtidigt som vi nartuligt vis vill få med Jörgen. Men samtidigt vill jag inte pucha till något som han själv beslutat utan finner mig i svaret. Knät håller inte, utan gör ont. Jag vet själv vad tungt det kan vara att bryta ett lopp som ligger så mycket energi, vilja, pengar och uppoffringar i. Hälsan går alltid i första hand så är det och loppet ja det kommer igen, inte säkert att kroppen gör det. Jag plockar över all nödvändig materiell som måste med från gemensamma utrustningen. Läkemedel, skavsårstejp, GPS-sändare och så vidare. GPSen behöver Jörgen för att ta sig ned från berget och Sidney och Sebastién har en varsin, jag har min Suunto som backup. Vi kramar om varandra och han önskar lycka till och vi syns i Chamonix säger vi. Närmsta tiden är ganska motig uppför så att säga, känslan är väldig vemodig och energin hamnade lite låg så att säga. Jag plockar fram kartan när vi letar efter tracken, äter lite och lägger allt till rätta. Vi kliver på mot Grand Plan 2192m och ser ett gäng med löpare som ligger och sover i gräset under sina räddningsfiltar. Teckningen är usel på GPSen och signalen studsar fram och tillbaka mellan åsarna vilket är oerhört irriternade för vi får gå upp på ena, studs över till den bredvid och så vidare.

Tiden rinner iväg något och samtidigt kommer ett tåg med Jacob(Dk), Kim(Dk), Beat(USA), Dima(USA), Liz(USA), våra 4 fransmän. Helt enkelt vi blir ett härligt tåg så att säga uppför. Beat uttrycker sig att han träffade på rätt person just nu och de samtidigt undrar var Jörgen är, vilket jag fyller i och tar pacen uppför. Vad Beat menade är att passagen efter Col du Bataillon 2883m behövs en starkfotad nedför. Vi hade pratat om det tidigare under dagen att jag kan ta routfindingen nedför backen som skulle vara klurig med någon vajer och så vidare. När jag lägger tempot uppför tänkte jag inte så mycket på att det blev ca 10m/min. Jag är ganska obehindrad att gå uppför i den farten och tänkte mig inte för, vi kommer helt enkelt före och får vänta in de andra som inte är helt nöjda med detta tempo utan flåsar och är irriterade. Inga problem säger jag efter en utskällning utan är lugn och säger "pacea in mig om max 50m". Lägger expeditionstempo på 4m/min vilket är himla långsamt tycker jag men gruppen hålls ihop och alla kan prata så smått vilket är ett fint tempo, för vi kommer upp till toppen ned gott humör och bra energi. Stannar för en kortare paus innan vi börjar ta oss ned som skulle visa sig att det inte var så svårt med facit i hand. Nere i dalen måste vår trio stanna till för ett kortare sömnstopp. Vi lägger oss i gräset med regnkläderna och sover i 15 minuter för att trycka fram sömngränsen lite till innan vi ger oss av efter de andra mot Col de Malatra 2928m. En passage som blir en kamp mot sömnen, farten vi håller är hög eftersom vi måste komma fram till Refuge Ferrete innan 0800 för att få gå ut på banan igen. Vi trycker på nedför och uppför, ingen säger något värst utan vi kör på, får stanna och sova 5 minuter då jag nästan somnar på vägen uppför innan det brantar till mot slutet. Det är lite synd att vi inte ser så mycket för jag kan tänka mig att utsikten är delikat. Själva passagen är smal och vi stannar inte till så värst utan kliver genom klippan för att springa ned mot refugen. Vi anländer ca 0600 och det är fortfarande lite skumt ute i ljuset. Hälsar på alla där inne och beställer mat, pasta med tomatsås får det bli för mig. Får reda på att vi måste bege oss före 08.00 annars är det kört, vilket resulterar i en timme med sömn i en säng, täcke och kudde. Jag hinner somna i stegen uppför i princip och väcks av väckarklockan en timme senare. Vi har tillräckligt med tid för en snabb kopp kaffe och smörgås innan vi ger oss av på Varianten över St Bernad. Det hade varit kul att göra originalbanan men det lag jag befann mig i hade det inte gått att genomföra så att säga. Vi hade inte hunnit till Champex utan skulle få 40km med fin njutbar natur. laget hade lite småskavanker med sig och så, vilket blev ett bra alternativ som jag inte satte mig emot så att säga även om det är synd att missa två fina pass på vägen som skulle visa sig vara bland de finaste.

CIMG3121 CIMG3123 CIMG3122

Vi tar lite bilder i detta otroliga klätterparadis där klippväggarna ramar in refugen runt om i ett otroligt fint panorama. Jag har svårt att säga att inte klättertarmen ryckte och slog volter, att stå där med klippväggar över allt i världsklass. Vår uppgift var något annat än att klättra så att säga så vi beger oss nedför längs stigen. Sakta men säkert mot Schweiz samma väg som alla andra men orginalruten när den tar upp mot Fenêtre de Ferret 2698m tar vi av mot Col du Grand St Bernard 2460m som är gränsen. Vi stannar till och äter på vägen efter par timmar och jag smäller i mig mitt 1000kcal monster av välling, start och nötter. De två andra ser förvånat på mig men vad spelar det för roll, energin måste in och den behövdes. Tempot är tyvärr väldigt lågt, framför allt uppför och jag hamnar ständigt före och får vänta in allt mer. Jag känner mig oerhört pigg och stark så att säga, ser fram mot gränsen för att köpa glass. Under hela resan har jag haft det som en målbild att få äta en glass någon stans på vägen och varför inte passa på här. Troligen den dyraste glassen som jag ätit men så god. Innan vi börjar bege oss mot Champex med stopp vid Bourg St Pierre långt där nere. Tempot sjunker än mer och jag börjar bli alvarligt orolig att vi inte kommer hinna fram till Champex klockan 2300 då cuten är igen för sista biten. Manar på grabbarna att vi måste trycka på lite nedför eftersom vi slöat lite för mycket helt enkelt. Problemet är att Sidneys knän börjar svullna och jag erbjuder mig att lätta hans packning men det vill han inte. Voltarenet vill han inte ha utan vi går på nedför med lite högre tempo än innan, dock kan vi inte springa. Fransmannen är sur av någon anledning tycker jag men säger inte vad det är förrän vi får reda på att han har en skada i hälsenan från par dagar tidigare. Jag tar lite bilder och stannar till och märker att det tisslas och tasslas på de två andra, känner en inre oro över vad jag hör de 10-15m längre fram men lägger ingen större vikt på det utan går på. Humöret har ökat på de två andra fram till vi ska äta på en restaurang där det är en liten checkpoint. Himla gott att få i sig mycket mat, sitta ned inne och slippa solen som har grillat på hela dagen. Vi pausar en timme och ger oss av nedför, arrangören säger att det är två timmar kvar till Champex. Jag inser snart att det är om man springer vilket vi inte kan. Ju närmre Orsieres vi kommer som ligger en timme innan Champex och drop-zonen vi kommer blir det allt svårare med routfindingen. Jag får ta den med skala 1:50000 vilket inte är helt enkelt då helt plötsligt ingen vill släppa gps:en utan kollar någon gång ibland, oftast när jag fått tjatat.

CIMG3130 CIMG3151 CIMG3154

 

In på en stig, fel ut igen upp, ned och så vidare. Jag kände mig som en springpojke och irrade runt som en galning. Irritationsnivån ökar allt mer då det kändes som de tagit ut målet redan nu. Droppen var när vi var 50m fel i sidled och det var bra tyckte de, bara att vägen gick 50m längre nedanför oss. Jag blir helt enkelt förbannad till tusen och skäller ut dem båda helt enkelt. Kunde inte behärska mig längre efter 25 felspringningen utan hjälp, inge vidare smart men vi förlorade mycket tid på att irra omkring i onödan. Framför allt när de hade ont, ena i knäna som var väldigt svullna och andra i fötterna. Ett gult lag springer förbi, jag hakar på men märker snabbt att de inte är med och får slå av igen på farten. Sen börjar det om igen, vid detta lag har de surnat på mig så då kom bomben. Spring före du och leta ett nytt lag, ta de gula ropar Sidney till mig. Utan egentligen tänka på vad han sa.

Ja ha vägen är ganska enkel nedför nu ser jag på kartan, inte mycket vägval kvar men jag får inte gå själv. Jag blir helt enkelt dishad ute i skogen i Schweiz, tänker ja ha jag springer kapp dem och sätter av ett jäkla tempo nedför samtidigt som jag startar klockan. GPSen låser inte, vilken tid det tar, nej den börjar om, nu, nej, stannar och äntligen. In i navigationen, å nej jag måste routa om från chamonix till nu, orka. Samtidigt som de kommer kapp mig och säger något, men jag är så less och skiter i vad de säger utan sätter av i full fart igen. 3:40-4:00 tempo nedför i serpentinerna, svetten sprutar och pulsen rusar. Jag ska bara ikapp dem och kommer på att googlemap bör ju fungera när täckningen kommer tillbaka. Då kan jag ringa ledningen också vilket jag gör och berättar vad som har hänt och ber dem få fram ett lag åt mig i Champex. Berättar vilka jag sprungit med under vägens gång, får som svar av PTL-chefen. "Var är du nu?" svarar point 147, "ok one hour to champex, we see you there". Slår igång kartan och springer på, tre europa har halkat igång för att detta skulle kostat fläska annars. Jag ringer hem till Evelina för att vara med på Google Earth i live-uppdateringen. Hon scoutar fram lag på lag på lag som jag ber om. Ingen är i Champex, men PIM's är framför. Ok säger jag men var är bron som ska passeras, joggar på lite till, ska jag vända? lägger på telefonen hem, går framåt ser bron och ringer upp igen. Säger att jag är på G nu och krisar det tar jag bilvägen uppför, den är mycket längre än den vi ska göra, finna stigar som är fel vill jag inte göra så att säga. Kommer till första husen och ser ett lag där framme. Ä va fan jag genskjuter över fälten tänker jag och säger att vi hörs i Champex. Nu har jag funnit dem! Alltid skönt att kunna ta hjälp ibland, Evelina är rutinerad i sammanhangen när det gäller mig och mina strapatser. Kommer upp till det gula laget Pim's och frågar om jag kan följa med till Champex och berättar. Det är inga problem, de går och skojar, vi går fel in på en gård och ber om ursäkt till damen. Lite senare när jag pratat med Frédéric så frågar jag om det skulle gå för sig om jag följde med dem till Chamonix. De diskuterar lite på franska som jag inte förstår ett ord av, han tittar på mig och drar på. Ok tänker jag, provtrycker vi så jag bet tag i ryggen och följer med. Tar en körning själv, samtidigt som ledningen pratar med mig på engelska jag inte riktigt förstår, de blandar in lite franska, täckningen är superkass. Det bryter och jag förklarar att till Champex följs PIM's. Frédéric tar över luren och pratar med dem, lägger på. Nu är du en PIM's säger han. Han hade varit noga med att i pappren skulle det stå att jag är med från Champex och inte kört orginalruten utan varianten. Inga problem för mig säger jag, vill inte försköna verkligheten. Vi träffar på racechefen och han lyckoönskar oss, blir glad att se mig, aah la suede som han sa. "You look strong, you are fit for PIM's, thay dont sleap on the nights." Får frågan om jag sovit bra senaste nätterna och vi upptäcker att det inte är någon skillnad mellan oss. Jag kan se smilen när Refuge Ferettes sömnpaus berättas, kan nästan läsa tankarna, ååå kudde.

Vi får sällskap med UTMB-löpare som vi manar på att köra sista biten, snart mat och vila. Jag har hört mycket om Champex från alla som varit där, att det skall vara så stort då både UTMB och CCC går förbi detta ställe. Det skulle visa sig att Sandra och Mats hade varit där någon timme före mig, hade varit fantastiskt kul att mött dem. Publiken hejar, ropar på franska. Pator är ett ord vi fått höra ofta. Vänder upp mot detta gigantiska tält och vår låt börjas att spela "Lats of the Mohicans". Speakern berättar om PIM's, om mig. Vi får ett hörn tilldelat oss, dropbagarna langade, dricka hämtad. Vilken service, jag skyndar mig att packa om min ryggsäck, den ska fasan bantas, inge onödigt åker med. Kläder som jag inte använt ryker, gasköket åker ur, maten åker också ur som inte behövs. Jag vet ungefär hur mycket som behövs fram till mål. Endast två portioner välling men fler bars. Mindre sjukvårdsgrejer, två compeed och tejp det räcker. Nya batterier i lampan, har tre extra sedan tidigare som kommer klara natten även om det blir kallt. Öppnar mina pringelschips och sätter i mig lilla röret och delar av stora. Bjuder på resten men ingen vill ha eller säger något. Alla håller högt fokus, vi går 22:00 från Champex vilket är fokus att bli klara och få sova så länge som möjligt. Packningen och klädbytet tar ca 10 minuter, hinner snabbt prata med Evelina samtidigt som jag hämtar mat. Pasta och massa ost sen bort och sova i tältet. Jag träffar på Sidney och Sebastie igen, varav Sidney är helt förtvivlad och letat efter mig. Han hade då insett vad han sa till mig i skogen. Jag sa att det är lugnt allt är ordnat och jag bytt lag igen. Grejen var den att Sidney trode jag var diskad men eftersom jag ringde och rapporterade var det löst. Tröstar honom och önskar lycka till på sista biten, han blir något gladare igen men han tycker det är jobbigt då det var hans call. Inte mycket att göra säger jag, allt är löst, Chamonix nästa men först lite sömn. Thierry har fixat en plats vid fläkten åt mig, en filt och jag blir omstoppad av en funktionär. Skorna ryker av för att vädra fötterna lite, har tagit beslut om att inte byta skor igen utan kör med mina LaSportiva. Terrängen kan vara brötig och mina Tecnica är lite för föga och vingliga, varför prova något som fungerar, det ska vara blockterräng.

Klockan ringer och jag vaknar till snabbt, de andra står redan upp och tar rygg å dem, fyller å med vatten i blåsan och lite i flaskan. Vi lärde oss tidigt i loppet att en lite skvätt i flaskan är bra att ha som reserv om blåsan tar slut. Men fyller inte fullt utan 2/3delar ungefär. Det bör räcka över La Breya 2206m. Speakern jagar upp publiken och vi ger oss av, folk står utanför och skricker. Vi tar följe UTMB-löparna ut ur tältet de för 100M vi för PTL. Stämningen, humöret och energin är på topp, på med stavarna och vidare ut. Vi hör en man ropa att vi springer fel, 100M-löpare var det, alla i kör att vi kör Partor igen. Vi skiljs åt och Thierry berättar om Champex innan vi tar in i skogen. Det känns som vi kan det här nu, serpentiner uppför. Thierry först med GPS:en, jag sen, därefter Frederic och sist Michel med roadbook och karta. Vi tuggar på uppför sakta men säkert, tar något kort ätstopp och de bjuder på Fomage (ost), jag på nötter och bars. Stämningen är härlig i skogen, samtidigt som jag hoppas på att vi kan komma upp över trädgränsen någon gång för det är varmt. Vill inte överhettas vi detta läge. Sömntröttheten håller sig borta och lärt mig att det är farligt att kolla på hälarna på framförvarande för det blir som en hypnos. Backen är brant uppför mot toppen. Där jag och Frédéric springer före nedför för att sova tills de andra kommer ikapp. Vi finner ett bra ställe för båda, på med regnbyxorna och fram med räddningsfilten. Min traslar ihop sig men skiter i det utan lägger mig ändå. Gortexjackan är redan på och jag slocknar direkt till Thierry och Michel väcker oss 5-7minuter senare. Jag och Thierry gör lika dant uppför en stund för att sova. Han blundar och jag chrachar på en sten raklång med huvudet utanför, armarna rakt ut. Man blir inte kräsen så att säga utan jag sov väldigt gott i 5-7 minuter innan vi jagar ikapp de andra. Bra sätt för att hålla sömnen borta så att säga. Stigen är jobbig att ta sig uppför, halvmeters kliv på halvmeters kliv, 10 min med höver ben 10 min med vänster. Vi tar en femmis sittpaus igen alla samman och jag somnar, vaknar när jag håller på att kana av stenen jag sitter på. Sista 2-300 höjdmetarna är det lätt scrambling mellan stigen, svår routfinding då tracken inte vill visa sig. Vi följer markeringar så gått som det går men det är olika färger, olika tydligt. Vi missar ett ställe vilket gör att jag reverserar ut höger för att se om det går bättre, vägen är lös och brant. "Yes" finner leden igen och vi tar oss upp till toppen. Beat och Co kommer ikapp oss och vi pratar lite kort innan alla är samlade för att ta oss nedför. Jag och Frédéric öser på för att få sova lite längre, långa långa serpentiner från CIMG3157Fenêrre d´Arpette 2665m. Första biten går vi samlat, det är stenskravel med kedjor, mer stenskravel och så vidare. Jag känner mig pigg och riktigt skärpt, ändå så ställer jag foten på något halt och det är oundvikligt, jag halkar ned för klipporna. Sträcker ut armarna och gör allt för att inte skada mig eller för den del få fart eftersom vänster är det brant. Får stopp på farten ganska fort utan att slå mig. Som tur är befinner vi oss i en skreva med klippor på båda sidor, blir arg på mig själv och säger att allt gått bra. Kollar upp vad som har hänt så fanns det smuts och grus på stenen som var blöta. Inte mycket att göra helt enkelt. Sen sätter vi fart nedför utan att pressa på, det tar evigheter, vi vill ha ett bra försprång denna gång. Nästan nere vid bron lägger vi oss och sover i gräset. Ingen räddnigsfilt denna gång utan bara rätt ner i det dagg fylda gräset. Jag hör de andra väcka oss men vi sover lite till. Vaknar med ett ryck, hmm det är ljust, hur länge sov vi? Inte mycket att fundera utan vi sätter fart nedför igen. Det dröjer bara par hundra meter så står de där och grejar med packningen. Gött vi är med i matchen!CIMG3160

Ny soven och Chamonix i sikte, det värsta bör vara klart nu, solen reser sig i fjärran och lyser upp Glacer du Trient. Upp mot Col de Blame på 2100m vi är på 1500. Första stigningen är riktigt seg och ganska tråkig. Jobbet skall göras så att säga, mina fötter börjar värka allt mer men ingen fara. Mot slutet är det riktigt fint då vi passerar par branta partier med kedja, tillrättalagda stenar. Normalt hade det gått utan att använda kedjorna men nu håller jag i mig hårt. Vi det här laget börjar kroppen bli utmattad av sträckan och brist på sömn. Jag känner mig ändå stark samtidigt som vi passerar gränsen vid en refuge som ligger vackert. Vi rundar nästa krök och känner att ett toastopp börjar bli dags för min del. Men var ska detta äga rum. Stupbrant nedför och på stigen kan jag inte sätta mig. Finner en plats en bit upp så att säga och gör mitt för att sätta efter och komma ikapp. Känns som sista biten upp till Blame går fort, PIM's har en kompis där med sin fruga vilket är skoj. Vi pratar kort och tar par bilder innan de följer oss ned till Le tour, det går fort, himla fort nedför. 16km kvar till mål, sätter fötterna försiktigt hela tiden och bara rullar på. Halvägs nedför byter jag om från min underställströja till t-shirt. Sen vidare ner till Le tour där PIMs byter om.

CIMG3167Slår på mobilen igen och sätter den fram på väskan, sms:en börjar hagla in från olika håll. Vi tuggar på framåt, går uppför och försöker springa nedför. Men det går segt, sträckan tar aldrig slut så vi börjar att gå igen, njuter av stunden. Jag tror vi är parallellt med Argentiere men inte riktigt. Meddelar hem att vi bör komma i mål snart, sen sjunker tempot allt mer. Trycker hela tiden i mig mängder med nötter för att inte ta slut på energi. Finner i botten på min ryggsäck en snickers som jag och Frédéric delar på till hans glädje, Hans knä är lite svullet efter det slogs i tidigare. Äntligen les Bois och bron över vattnet kommer snart, dricker upp det sista av vatten blandat med sirap. Vi möter två funktionärer som rapporterar in mot målet vilka som kommer. Kim och Jacob har vi nyligen släppt men vad gör det vi vill ha egen gata in. Får hemlagad paj som jag gladligen äter, smakar magnifikt jämnförelse mot allt annat. Dricker lite vatten från dem sen går vi på. Ökar tempot lite för nu 'r det bara 2-3km kvar. Vi fixade det!!!


Jag pratar med Jörgen och berättar var vi är för han skall möta upp mig, filma sista biten in. Tempot ökar allt mer folk applåderar, ropar och så vidare, vi njuter. Kan se rådhuset och sportcentret till höger för att ta in mot den stora parken. Vi har missat Jörgen som får springa som en tok igen och genskjuta mot mål. Stannar för en bild i slutet på parken innan vi börjar jogga lätt lätt in mot mål. UTMB-löpare springer om oss, vad gör det? En raka in mot mål, publik på sidorna med flaggor som värsta Tour de France, hejarop, gratulationer, folk som vill ta i hand, krama om ja helt fantastisk känsla. Vi närmar oss restaurangstråket där publik hänger vid kravallerna och skriker. Lilla scenen pratar de om oss gratulerar, från målgången hör jag speakern berätta om Les PIM's och la Suede. Sista 100m möts vi av 20 fotografer publik, Jörgen står där och filmar. Vi sträcker upp armarna och kramar om varandra. Efter 132 timmar går jag som förste svensk över mållinjen och som 21a i resultaten, jag är trött, glad, euforisk och kan inte förstå vad som har hänt. En funktionär frågar var sändaren är, i toppen av ryggan som han plockar ur och skannar min ryggsäck. Går vidare mot tältet för finisher västen, Béatrice räcker över min med tårarna i ögonen. Jag kan inte stoppa dem utan de börjar rinna för kinderna. Ett stort ögonblick, ÄNTLIGEN! Så mycket planering, träning, drömmar, uppoffringar och energi så är det klart Jag är en UTMB-PTL Finisher. Sandra och Mats kommer upp och gratulerar mig, Sandra undrar om jag förstår vad jag gjort. Det är bara så stort helt enkelt. Två reportrar från någon svensk tidning fotar och ställer frågor, ena står det outside på.

Det kommer upp en löpare med CCC-väst som berättar att han följt oss på nätet och gratulerar. Det mesta är lite snurrigt just nu, tom på energi, vätska och sömnbristen blir allt påtaglig. Ungefär 7-8 timmar under hela loppet. Jag och Jörgen kommer upp till tältet med mat och dryck, äntligen den där segerölen, en kall Heiniken. Vi sitter på trottoaren och njuter. En helt absurd känsla så att säga, det känns overkligt. Jag ringer hem till Evelina som är uppe i varv och super glad, hon har suttit klistrad framför datorn och google earth hela tiden.

Såhär tre veckor efter målgång börjar jag förstå vad jag genomfört, en sak som jag kan säga att PTL är ett väldigt tufft och hårt lopp. Som förste svensk i mål är jag himla stolt.

CIMG3161

Mot Col du Blame

CIMG3173

Thierry sista timmen mot mål

 

CIMG3174

Frédéric sista timmen mot mål

CIMG3175

Michel sista timmen mot mål

CIMG3176

Jag sista timmen mot mål, är snabbare än kameran

CIMG3179

Utanför Les Bois, går att lukta målet, vy över Blancan

CIMG3184

PTL FINISHER: målgången

CIMG3180

PIM's och Jacob o Kim blancan i bakgrunden

CIMG3186

Finishpodiet, fantastiskt ögonblick

CIMG3188

Jag och PIMs

CIMG3190

Segerbärsen med Jörgen, något slirig på öga.