2015: Tor des Geants - Sektion 1 Courmayeur -> Valgrisenche

Tor des geants skulle bli årets stora projekt där jag skulle leverera allt vad kroppen förmådde.

 

20150913 0923190Drömmen att få springa på kring 100 timmar vilket jag fortfarande tror mig ha kapacitet för vid en riktig kanonträff där allt stämmer även om det inte förblev så denna gång av olika anledningar. Jag kom ned till Courmayeur under fredagen för att ordna allt med nummerlappar, säkerhetsgenomgång och check av utrustningen på lördagen. Således skulle jag inte hinna med någon acklimatisering för höjd vilket med facit i hand skulle varit bra. Nu vet jag att lätt för höjd det har jag men en lite boost skadar aldrig att sova på någon hög refuge innan kring 3000-3500m. I detta fall skulle det varit lämpligt att vandrat upp till Refuge Gonilla på Mont Blanc för två nätter och även ha möjlighet att klämma upp mot 4000m under vilodagen. Så var inte fallet utan acklimatiseringen skulle få ske under loppet vilket jag var trygg med. Hjödsjuk skulle jag inte bli på de höjder som vi passerat även om vi skulle ta oss förbi 3300m på första dygnet då det är under min kritiska zon som ligger mellan 3800-4000m. Di upp kan jag gå utan att fundera så mycket även om det är jobbigt.

Nummerlappen to extra lång tid när det var juniormissar gånger två. Först glömde jag passet på hotellet vilket var bara att springa tillbaka och hämta. Därefter torskade jag dit på reservbatterierna som saknades ett sådant för pannlamporna vilket utgör juniormiss nummer två. Som tur var satt Jard Bringendal och väntade på mig så jag lånade hans lampor med batterier för att spara tid. Svårare än så var det inte tydligen, de var hårda men ändå resonliga, deras förslag vara tt låna någon annans batterier. En udda lösning men jag klagar inte för att slippa springa åter igen till hotellet.

Lördagen gick åt att chilla och fixa lite runt om tävlingen för att ladda på krut inför söndagen. Starten gick 10.00 jag klev ur sängen kring 07.00 för att hinna med att lämna in droppbagen innan start. Jag hade valt göra så för att kunna fixa och ändra mig i sista sekund vilket var bra då jag valde att starta i mina sealskin strumpor för att slippa bli våt om fötterna i början. För vid starten regnade det ganska så ordentligt och prognosen såg inte mycket bättre ut heller. Det skulle vara regn om vart annat hela första dygnet för att sedan lätta upp något och dra ihop sig igen. Vädret kan vi inte påverka och det är den stora grejen med alperna att växlingarna går fort. I dalarna regn på topparna kallt och snö. Det vill säga ett svårsprunget väder till en början. Jag valde att endast starta i t-shirt, shorts och regnjacka en ny Marmot Essence jag köpte innan loppet på Magasinet för gamla Monbellen hade get vika sedan PTL. Vattenpelaren håller ca 25000mm vilket inte skall släppa genom något vatten.

Laddad som få står jag i startfållan och väntar, rör mig lite och önskar löparna runt om mig lycka till. Det är alltid med stor förväntat man står där och lätt ångest då det kommer göra ont oavsett huruvida det går att springa. Förberedelserna är långa och fokuseringen stor för att genomföra ett lopp som Tor des genats. Att springa 330km är en stor sak för mig, fortfarande en sträcka som är väldigt lång men att då lägga till 24000 höjdmeter på detta gör saken allt mer utmanande men samtidigt är jag inte rädd för uppgiften utan snarare väldigt väldigt trygg med uppgiften på något sätt. För i bergen trivs jag som allra bäst, det finns få platser som jag kan hantera så bra som på fjället och drivkraften för att uppleva är väldigt stor. Hela tiden få se nya berg, formationer, vyer och så vidare skapar ett härligt skådespel och önskan att komma framåt. Även om jag älskar att springa på slätmark föredrar jag fjället. Att det är grisväder spelar mig mindre roll utan snarare är det mitt väder när inte solen är framme och grillar och steker.

Väskan är packad med energi från 32Gi allt från gel, bars och sportdryck, dessutom har jag min speciella vällingblandning ifall det skulle vara kort om energi under vägen. Jag har ca 3500 kcal i väskan, extra kläder enligt kravlistan och endast en tunn Raidlight vindjacka som extra plagg om det slutar regna.

Speakern böjar driva upp publiken och löparna för att släppa väg oss med polis eskort längsmed gatorna i Courmayeur. Jag trycker på i början enligt plan för att vara med i ingången av skogen. Folkmassor hejar och ropar hela tiden, det är stämning, vi är igång. Riktigt härlig känsla att få starta loppet.

Upp till Col Arp 2571m tryckte jag på lagom mycket, inte för fullt utan hade pulsen under kontroll hela tiden och körde på. Nu visade det sig att jag var över krönet bland de första i loppet och det kanske inte var planen riktigt. Men all skidgång i backen hade gett fina resultat. Jag löper ned över gräs och grus mot La Thulie 1458m, samma väg i stort som vi kom ned under PTL13. En nedförslöpning som jag var lite rädd för att benen skulle ta stryk. Men det gick fint, tar några apelsiner vid första stationen för att snabbt köra på ner mot byn. Som gick till stort på asfalt vilket var både brant och lättlöpt. Väl nere i La Thuile är det massor med folk, film team, barn som gör high five och så vidare. Jag joggar genom byn och njuter av festen för fest är det verkligen. Samtidigt som jag är kanske lite väl långt framme i fältet mot vad jag borde vara är det lite extra skoj att folkmassorna är så peppade. Nu tror jag att det inte är någon större skillnad om du är först eller sist utan det är lika mycket ståhej för alla, men vist underlättar positionen i fältet något. Med fokusering i depoten går jag in för att snabbt byta kläder från regnjackan, ner med den i väskan, fixa det som skall göras och snabbt iväg. Stoppet tog inte jättelång tid utan någon minut för att snabbt jogga vidare ut ur La Thulie in i skogen och uppför vägen mot Rifugino Deffeyes på 2500m, på papper är det en sträcka som ser ganska löpbar ut men i själva verket är det hyggligt brant uppför så jag nöter på i snabb gång. Ingen idee att dra på sig onödig syra eller ta ut sig i förtid. Under vägen uppför tar jag en kortare paus vid ett vattenfall för att filma lite, äta och dricka. Vidare tuggar jag på uppför backen i något för högt tempo och får sänka lite stundtals då pulsen sticker iväg men aldrig någon fara. Stannar ett kort ögonblick vid Deffeyes, fyller på vatten och blandar ny sportdryck från 32Gi och ger mig av mot Haut Pass eller Passo Alta 2857m. Nu börjar jag märka av att acklimatiseringen är obefintlig och får tungpuls vilket gör att jag får sänka tempot för att skydda kroppen. Höjden påverkar inte systemet på något farligt sätt utan jag får mestadels hålla kontroll på tempot att jag inte går på för fort uppför. Skulle jag göra det kan det snabbt bli tråkigt och kraften tar slut. Nedförslöpningen är brant och stenig vilket gör att jag håller i tempot nedför. Det är mycket löpare som kör på men jag vill inte springa sönder låren eller för den delen trampa snett eller liknande.

Jag hör ett bekant ljud som jag tidigare har hört väldigt många gånger, stenras är något som är farligt på fjället framför allt i denna typ av terräng. Ljudet indikerar en stor sten kommer farande vilket gör att jag stannar up och ser mig om, snabbt lokaliserar jag var den kommer ifrån och märker att jag är utom fara för tillfället. Dock ser jag andra löpare i riktning under stenen och ropar, ser mig om var att ta skydd om det kommer mer uppifrån. Allt går som tur är bra och stenen stannar upp på vägen ned och vi kan fortsätta ned i dalen för kort fikastopp och får direktivet att Col Crosatie 2829m är öppen. En brant uppförsbacke på 800 höjdmeter som går hyggligt snabbt att ta sig genom även om jag får sänka tempot mot slutet igen tycker jag mig känna att kraften blir allt bättre och bättre ju högre upp jag kommer. Tidigare har jag erfarigt att min kropp anpassar sig snabbt mot höjd. Crosantie är en vacker topp med exponerad terräng, dock får vi aldrig riktigt njuta av utsikten för molnen ligger som ett lock över området. Det är kallt och ruggigt på toppen och nedförslöpningen är brant och exponerad vilket gör at jag tar det försiktigt de första 400 höjdmetrarna som Peter Hjälmström hade rekommenderat för att senare släppa på där det är löpbart och fint. Vyerna är helt otroligt vi sjön, vackert så det gör ont i ögonen.

Tidsmässigt ligger jag fortfarande bra till även om det kanske gått något långsammare än beräknat innan men inte mycket, det ser ut som att jag skulle komma till Valgrisenche ca en timme efter beräknad tid, tanken var att komma dit innan mörkret vilket vi inte gjorde utan lite efter skymningen. Nu snabb gick jag sträckan med Thomas en trevliglöpare från tyskland vilket skulle visa sig att vi höll ungefär samma tempo loppet genom med olika sömnpausar.

Valgrisenche är loppets första aidstation där man får ut sin dropbag med alla grejer. På vägen ned har jag hunnit ringa hem till Evelina och Liv för några korta ord där det var lättlöpt på asfalt. Jag gjorde lika under PTL och hade tänkt göra lika igen. Det är alltid lika skönt att få slänga några ord även om det inte blir jättelångt samtal. Vid varje lifebase börjar jag alltid med att göra klart fötterna sen väskan innan det blir mat. Allt går i strukturerad form, allt var färdigpackat hemifrån och inget går åt slumpen. Under tiden jag sitter där och fixar fötterna stöter en löpare till mig och ber om ursäkt. Jag upptäcker att det är Jard från Norge och Heine som har anlänt. Jag har varit på plats något längre men de har tuggat på ordentligt hela tiden. Stora skillnaden är att de joggade på mellan Planeval och Valgrisenche och kapat värdefull tid. Vi snackas lite och äter ihop därefter ger vi oss iväg mot Conge och loppet första natt. Mellan Valgrisenche och Cogne skall vi passera Rif. Chalet de IÉpée 2366m, Col Fenëtre 2854, Rhëmes N.D 1738m, Col Entrelor 3002m, Eaux Rousses 1654m, Col Loson 3299m, Cogne 1531m.