Det har gått en tid sedan UTMB - PTL 300km med 26000 höjdmeter gick av stapeln sista veckan i augusti.

Det var denna gång vi skulle leverera och ha bäst förutsättningar att få genomföra originalbanan vilket få lag klarar av att göra. Det var denna gång vi hade de erfarenheter som behövdes. Det var även denna gång som vi tidigt året innan sa att nu kör vi och började träna för loppet med backträning hela året. Men det var denna gång det inte fungerade som det skulle. Varför?

Det är en fråga som jag grubblat över för mig själv länge och mycket. Jag har pratat även med övriga i laget Magnus och Peter vi kommer fram till samma sak i stort. Vi var för långsamma helt enkelt det är ju redan känt. Som ni förstår kom vi inte i mål utan vår resa slutade i Refuge Arolles 12km innan Beaufort i Frankrike, där vi blev rekommenderade att stanna av organisationen men vi fick välja själva om vi skulle köra på. 9 timmar på banans mest tekniska passage varav 7 timmar skulle det ta i bra väder. Vi hade regn och dimma, noll visualitet vilket gör uppgiften långsam till farlig. Det var ett hårt slag och beslut att ta då vi alla tre hade olika synvinklar på denna passage. Så är det eftersom vi är tre individer som är sammansvetsade för äventyret och uppgiften. Jag kan endast tala för min egen del och egen version i detta beslut och även passagen. Det är ju så att ni som har följt mig och känner mig är jag inte bara löpare utan även alpinklättrare/klättrare och gillar de mest utsatta passagerna, när det är luftigt och så. Just denna var en sådan kam att passera som jag själv ser lite som en kronjuvel på loppet. Dock var tiden knapp och skulle vi klara av och bränna ur det sista som fann för att hinna ned till cuten i Beaufort så skulle vi inte hinna vila, bara kasta om väskan och dra vidare. Men varför?

Äventyret hade vi fått ordentligt av och upplevt nya fina områden, nya fina refuger, bergspassager, ryggar. Banan var otroligt vacker, teknisk och brant. Ena branta passagen efter den andra, sällan några ytor med riktigt nötande som vi hade väldigt mycket av 2016. De hade dragit denna bana några strån vassare, mer tekniskt och tuffare. Det var några delar som var tidsödande minst sagt som gjorde att faren sjönk mycket, för att behöva växla upp där det gick några snäpp mer. Just detta var annorlunda denna gång mot tidigare löp då det gick att hålla ett jämnare tempo över lag.

Några passager som var extra skoj är om dragningen efter Feneter Arpette som jag tidigare passerat 2 gånger, denna gång gick den obanat mot slutet till högre höjd för att ta oss ned dalen bredvid, Petit Col Ferret till Grand Col Ferret och hela sträckan till Refuge Bonatti, naturligt vis Mount Chetif nord vägg med ferrata, kronjuvelen Refuge Monzani:s via Ferrata upp och ned, Lac Combal, nedstigningen från Robert Blanc och hela avslutningen till Arolles.

Ja det var en vacker bana minst sagt i marker där få befinner sig i.

 

Fortsättning följer i del 2.