Att få ta på sig nummerlapp igen på ett SM är en härlig känsla. Plickarna riktar sig mot Ultratrail-SM i Ljungskile
Lång tid har gått sedan en nummerlapp åkte på bröstet. Naturligt vis har det blivit ett och annat lopp lokalt men inte med samma innebörd som att få åka på SM. Som idrottare har jag varit på en hel drös svenska mästerskap genom åren och naturligt vis är det alltid lika speciellt att få stå på startlinjen och konkurera. Ultratrail har inte tidigare haft SM status utan endast Riksmästerskap, jag noterade detta för en månad sedan och tänkte kanske inte sådär jättemycket på det utan såg att banan och banprofilen tilltalade. När jag dessutom hade dubbelbokat en backyard här i granbyn så blev det ett större sug att åka ner till Ljungskile. Staden trivdes familjen i och de var inte sena på noterna att åka dit. Hur fränt är det inte dessutom att få fylla år samma dag som att springa ett SM, så blev fallet. Under sommaren har fokus mestadels legat på att bli klar med en stor husrenovering genom att byta fönster, måla och och byta trasig panel och allt som hör till med fönsterbläck, sadling och fönsterbrädor. Det har gjort att träningen endast fokuserats på att bli snabbare och komma i bra slag efter vårens småstruliga väg med en stel vänstersida. Således finns det fart men långpassen kan man nog säga är mer obefintliga mer än en 25km. Veckan innan loppet gjorde jag en bra serie på 8x(1000+500m) där 1000 är i tröskel (för mig 16km/h 3:45) och joggvila i 4:15 som är MP. Serien gick väldigt bra och gav självförtroende men att omvandla detta till trail från löpband ja det är något annat. Jag fick lite förhandsinformaton av en kompis som sprunget varvet och det var stökigt. Helt enkelt blev taktiken att ta det försiktigt i början och öka på slutet om det går. Energiplanen gjordes för ett mycket högre tempo för att få en god marginal, att stå i skogen med kramp, energitapp är inte skoj. Det var gott om dricka längsmed varvet vilkt gjorde att mina två flaskor laddades med stark sportdryck och 2 gels per varv. När vi närmar oss Ljungskile som är en kuperad liten stad märker jag att skogen var än mer kuperad än inne i stan, barrskog blandat med gammal lövskog. Kommer bli ett skoj varv att springa. det är lite småkyrligt och ett 70 tal löpare har samlats i startfålla, bara den grejen att få starta i en ordentlig fålla, vilken känsla. Första startskottet blir en bom sen bär det av i ett ruggigt tempo, märker snabbt att det går riktgit fort så jag håller igen mot femtempo. Att hålla planen kommer vara det som avgör dagens lopp. Första 5km är hyggligt lättlöpt med fin trail, ganska blött i marken så man får zickzacka lite fram och tillbaka för att inte gå ned i någon ordentlig lerpöl. De har ju en tendens att kunna vara rätt djupa ibland, någon stukning är inte aktuellt. Fram till första drickan går det lätt och fint, trailen är fortfarande lätt frånsett någon stenig utförslöpa. Efter drickan rundar vi första lilla sjön, helt magiskt för att ta oss in i loppets markanta backe. Jag springer och går raskt uppför när pulsen börjar att ta till. Efter alla års träning i backarna inför alploppen går det lite automatiskt så att säga, tänker inte så mycket på det utan det bara sker. Är det riktigt brant så är jag paritet lika snabb men skyddar pulsen. Vi kommer upp på höjden för att börja ta oss ned över, till en början en gammal skogstig från maskiner, väljer fel spår vilket är halft igenväxt. Innan vi kommer ut på en grusväg som tar oss nedför igen. Skön avslappning, ingen att tänka på för fötterna utan bara rulla på en kort bit innan nästa skogspassage mot dricka två kommer. Trailen är fortfarande lättsprungen, det rullar på hyggligt, tempot ligger kring 5an. Jag hoppar över andra drickan då jag pricis druckigt ordentligt med sportdryck, forsätter grusvägen till kommande motlut uppför, det friskar på ganska bra in i skogen. Märker ganska snabbt att det börjar bli ordentligt stökigare terräng, mängder av rötter kommer, det går upp och ned om vart annat. Jag får svårt att finna ett bra flyt. Enda jag får framför mig är skogen från Contamines på UTMB PTl 2016 upp till Charlet Truc under loppets sista natt. Enda skillnaden där var att de rötterna var större men inte lika lång sträcka. Just då kändes det som en evighet. Det gjorde detta med. Sista 10km går inte fort, klockan rinner iväg, tänkta måltiden kommer inte att hålla alls, det är knixig trail minst sagt. Jag tar en mugg med vatten på dricka 3 för att springa sista 3-4km in mot varvning. 2:30 slår första varvet på, benen är mosiga. Det käns att jag inte sprungit så mycket trail under sommaren, fokus har mest legat på 30-40km i veckan men med maxfarter för att hinna med huset under sommaren. Från augusti har träningen gått mot mer normalt men ändå inte riktigt där då mycket har gått åt att återhämta mig. Att ha fokuserat på Vo2max under sommarmånaderna vilket gett bra utslag på att kunna springa mycket fortare på korta distanser är en längre plan men avsaknade att springa långpass ja de är också där. Värdemässigt från förra testet är bra men vanan saknas lite i benen. Så fokus ändras under loppet då ändå inte tider kommer att kunna hållas som tänkt, att benen börjar bli mosiga är inte saken bättre. Vid varvning pausar jag kort och äter lite, dricker och sen iväg gåendes för att få i mig smörgåsen jag tagit, får i mig hälften och joggar på. Tempot är ganska stor skillnad mot första varvet så nu blir fokus att få till ett fint varv utan fadäser. Det är riktigt skönt med lite mer lättsprunget igen. Håller min energiplan som tänkt med 1 flaska sportdryck och 2 gels som är avvägt för ca 4 timmar om jag hade sprungit i 4:20 tempo på slätmark men trail ökar energin något var tanken då intensiteten blir ju högre mot klockan visar. Dock märker jag att vätkan börjar att bli lite låg så vid kommande dricka får jag hjälp att fylla den tomma flaskan med vatten. Tar en cola och pratar kort med dem i kontrollen innan jag drar vidare in i skogen och njuter av vädret. Märker ganska snabt att benen kvicknar till lite med mer vatten även om inte tempot ökar, väljer att storkliva när jag väl kommer till långa backen lite mer och joggar där det flackar ut. På toppen håller jag på att få till loppets första klocka i en lerpöl där jag kliver i och halkar till, som tur är reder det ut sig utan att lägga sig raklång i leran. Hade kunnat bjuda på den men kändes ändå bättre att inte ligga där och kravla. Lite andra vägval i nedförslöpet mot första varvet. Andra drickan finns det chokladbollar vilket var ett gott alternativ, jag tar två, snackar lite, dricker innan jag drar vidare. Tänker att det är viktigt att få i mig det jag kan, spara på gelsen som är kvar, sportdrycken börjar att ta slut men det är långt kvar i tid. Även om sträckan inte är sådär jättelång så kommer de tekniska passagerna på slutet med alla rötter. Om det gick långsamt på första varvet är det inte något att prata om mot andra varvet. Flasharna från contaminess kommer om och om, det tar tid, det går upp och ned varvat med rötter. Som tur är utsikten otrolig över sjön men jag vill bara komma i mål. På vägen blir det en och annan vurpa då dobbarna fastnar i en rot då jag inte lyfter tillräckligt på fötterna, lägger mig i mossan en gång men reder ut de flesta utan att gå ikull. Efter sista drickan lättar det upp lite men jag börjar bli trött och osäker på vägen även om det är outstanding markerat hela tiden så kan man bli det ibland. Jag klicer över till kartläge på klockan som visar var jag sprunget vilket, så varje gång jag blir osäker kollar jag. Det händer inte så många gånger men någon gång, grusvägen på slutet kommer och sista 400m in i mål är sköna. Jag passerar på 5:51 över mållinjen med barnen som har väntat och väntat. Planen kanske inte var att gå imål på denna tid. Planen var mellan 4:00-4:30 då hade jag behövt tränat annorlunda på en sådan teknisk tuff bana. Det var just banan som lockade mest från början och att det var ett SM gjorde saken bara skojigare. Men att kombinera en stor husrenovering och tränat volym har inte gått då vi både bytt alla fönster, delar av fasaden och målat om under sommaren. Så tanken var lite att få en ordentlig genomkörare inför kullamannen i November. Banan var sagolik på många sätt även om jag kanske föredragit lite mindre rötter så är det ju lika för alla. Med ny inspiration och motivation så blickar jag frammåt höstens träning, nu vet jag vad som behöver göras närmsta 6 veckorna för att förbereda benen till Kullamannen 100M.