"Long time no see" kan man uttrycka sig på bloggen, Våren blev långt från som planerat och tänkt. Efter Kullamannen blev det lite vila innan grundträningen startade för att gå loss på ett ordentligt fartblock under våren med fokus att bli snabbare på korta distanser vilket ger med sig bättre marginaler på längre distanserna som jag normalt springer.
Under februari och mars körde jag uteslutande fokus på meddeldistans träning mot 1500 och 3000m som gav goda resultat i löpningen. Jag blev myckbet snabbare helt klart. Men under mars månad så ville Vilma se mig klättra en rosa led i klätterhallen, jag såg snabbt att det här kommer inte bli en lätt match att klara av. Men på topprep går det alltid att pröva, formen i de högre graderna finns inte där längre som jag en gång kunde klättra innan löpningen tog över hand. Leden var en 7b vilket för mig är och var en övergrad att klara av, skam den som inte provar, det är crimp. Jag har alltid gillat och har lätt för den typ av klättring, kommer en bra bit på vägen till ledens crux 3/4 delar av väggen men flyger av som en vante då jag tappar ena foten från ett litet grepp. Fallet är på gång i en automatsäkring men innan den bromsar fullt lyckas jag att träffa höger knä i ett grepp som borrar in sig i leden. Ont som få åker vi hem och tar löpledigt den dagen men det går bra och jag tänker inte sådär jättemycket mer på det men troligen spänner jag högerbenen annorlunda och ca två veckor senare rasar benet och det går inte springa och knapt gå. Löplampan lyser rött och det tar ca 8 veckor att kunna komma tillbaka och jogga igen, under tiden gick det att köra mtb vilket var himla skoj igen och bike värmland hade öppnat ett nytt spår på sörmon som jag slog mig in 5 och 6a på i strava. Svårt att få ur tävlingsandan minst sagt, men skoj var det, blansen sitter kvar, benen och pumpen finns ju så det var ju bara att ösa på. Detta gjorde att jag inte tappade hela formkurvan men farten var som brotblåst i löpningen.
Juni var startskottet att det gick springa utan smärta i knät och grundträningen startade. Det gick fortare att komma till styrfart än jag trode innan och glöden började tändas för ett lopp. Jag ska springa ultravasan i augusti så några långtutare är ju bra och Silverleden på en dag ligger bra till i år. Men utan några former av långpass är det kanske inte den bästa leden att gå loss på då den är rellativt tuff att springa. Allt beror ju på hur god form man gjort men sist jag sprang leden var det 2 veckor innan Bislett 24h och det var rätt soft. Då var jag tränad för att springa riktigt långt, nu vet jag att det inte är några problem att genomföra långa lopp till en kostnad att det kommer att göra ont.
Två veckor innan Silverleden springer jag en 50km från Kristinehamn, platt och fint, grus och asfalt. Länge hade jag en bra tid på gång men energin tog slut sista 10km då jag sprang i stort sett utan energi, rutinerat? Nope men så blev det, köpte lite fika i väse som jag trode skulle räcka men den sena starten (11.00) påverkade nog mer än tänkt. Men med ett långpass drar jag mot Hällefors för att hämnta ut nummerlappen, träffa alla kända och okända ansikten. I stort så kände jag säkert halva startfältet sedan tidigare då det är mycket löpare från närområdet.
Starten går i lätt duggregn och jag springer på, hamnar längst fram vilket inte var min plan men så blev det, en kort stund i alla fall. Lägger mig i klungan som håller ett gött tempo, lite snabbt men det gick fint. Lyckas med bedriften ca 3km in att trampa snett på en rot med höger fot. Jag kände snabt att det går springa på men foten är irriterad och får bromsa i alla utförslöp då jag inte vågar att chansa eller trampa snett en gång till för då lär det vara kört och de får bära ut mig ur skogen, lite så. Steget är oförändrat och haltar inte vilket är kravet för mig att få springa vidare. Stigen är fin, går upp och ned om vart annat, backarna är bitiga och man behöver gå uppför då de är rätt branta i stort. Mestadels singeltrack men det kommer en och annan grusväg in i mellanåt så man får gå upp i bred eller bara slappna av en liten stund, inte ofta eller mycket men lagom. Jag har som gameplan att till silvergruvan får det inte gå fortare än 3-3,5h. Jag vet att det är några riktigt bitiga motlut dit minst sagt som tar sin tid, mycket riktigt de tar lite tid. Väl i silvergruvan så komer jag in på ca 4 timmar och 34km gjorda. Hungrig som få tar jag mig en lunch på 6 korv med bröd, sätter mig i 2 minuter under tiden, jag må fylla på för benen börjar muskulärt ge mig påmind att det saknas något i form av långpass. Men eftersom jag viste det från början så har planen att springa så fort jag kan men inte med fokus på några snitt eller tider utan komma runt, även om drömmen har varit ner mot 7 timmar.
Ut ur silvergruvan joggar jag med lite nya löpare om vart annat, dock som är snabbare än mig men vad gör det, jag ska bara runt, springer lite och går där foten behöver det, vid för mycket skrå till exempel. Mellan vätska 6 och 8 tar jag följe med Anna-Karin från Kristinehamn vilket var väldigt trevligt. Jämnt innan sista drickan provar jag stöttåligheten på axeln och faller som en fura, snopen men ingen fara, shit happends på enda lilla kvisten på hela stigen. Så klassiskt tänker jag, passar på att dricka ordentligt i sista dricakn och snackar med hasse???? innan jag drar på. Jag fick i mig lite energi och utnytjar slätlöpningen, det går i 4:30-5:00 när jag inte springer fel, för jo det hände mer än en gång. Väl inne i skogen kommer sista backen sä är kort, aggressiv och som en vägg, seg men upp kommer jag till slut och de två sista kilometrarna är lättlöpta men det spelar liksom inte så stor roll när benen vägrar att svara längre utan det är bara att springa i reducerad fart så gott det går. Väl i mål på 8:34:43 är jag nöjd med att kommit runt efter en v¨år som inte blev som tänkt. Silverleden är ett lopp jag vill springa fler gånger men nästa gång ska benen fått ordentligt mer trailträning så det går att hålla öppningstempot på ett helt annat sätt.
Åter igen har jag insett vad fantastisk kroppen är och att jag kan luta mig mot den rutin som finns i benen på att springa långt. Man kommer till en punkt att det gör ont men den är aldrig exponentiell utan konstant, det är i det läget det går att springa utan det blir inte värre. Dock till kostnaden av kraftigt reduserade fartermen vad gör det denna gång. Jag fick en medalj, kom i mål och hade en otroligt trevlig tur.